Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Magnus Jiborn: ”Resultatet är att kvinnor får lägre lön för lika arbete.”

En typ av problem som liberala samhällen tycks ha svårt att hantera är när fria, individuella val ger upphov till mönster som anses oönskade på samhällsnivå.
Frågan om jämställdhet mellan könen är ett exempel. Att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och konkurrera på lika villkor är idag självklart för de flesta. När detta inte uppfylls ska det åtgärdas. Punkt.
Men hur ska samhället förhålla sig till att män och kvinnor envisas med att – statistiskt sett – välja olika yrkesvägar och stanna hemma med barnen olika länge? Ska individernas val respekteras, vilket vore den normala liberala reflexen? Eller ska samhället utgå ifrån att människors val styrs av dolda maktstrukturer och därför behöver korrigeras av staten?
En vanlig tanke är att ojämn könsfördelning är symptom på ojämlika normer, vilka måste bekämpas:
”Det tjocka glastaket håller konsekvent kvinnorna borta från de höga posterna”, sade den svenska EU-parlamentarikern Anna Hedh (S) när Europaparlamentet i veckan röstade ja till kvotering i europeiska börsbolags styrelser.
Argumentet förutsätter dock att det inte finns några relevanta skillnader mellan könen. Vet vi verkligen detta?
Att det finns ärftliga faktorer i vår personlighet, vilka kan påverka såväl livsval som förutsättningar att nå en topposition, torde vara okontroversiellt. Men i den svenska debatten är det snudd på hädelse att ens antyda att någon av dem skulle kunna vara statistiskt korrelerad med kön.
Det är viktigt att komma ihåg att dessa statistiska skillnader – om de nu existerar – inte säger någonting alls om enskilda individers förutsättningar. Men de kan vara en del av förklaringen till att mönster som uppstår till följd av miljoner enskilda individers fria val inte alltid stämmer överens med vad som anses politiskt önskvärt.
Ibland får valen konsekvenser för tredje man. Att kvinnor alltjämt tar ut en mycket större del av föräldraledigheten än män innebär för en arbetsgivare att det är en lite större ekonomisk risk att anställa en kvinna i fertil ålder än att anställa en man. Åtminstone om kvalifikationer och lön är desamma.
Resultatet är att kvinnor får lägre lön för lika arbete. Och det är en orättvisa som drabbar alla kvinnor, inte bara dem som själva valt att stanna hemma.
På detta problem finns dock en lösning som inte kräver att enskilda familjers valfrihet begränsas: att kompensera skillnader i risk med en differentierad arbetsgivaravgift.
En liknande idé – men med den retoriskt olyckliga beteckningen ”mansskatt” – framfördes för några år sedan av Gudrun Schyman, då Vänsterpartiet, numera Feministiskt initiativ, och avhånades i vederbörlig ordning av den samlade liberala debattörskåren.
Men om man på allvar vill göra något åt problemet med ojämlika löner vore sådana ekonomiska styrmedel långt mer verkningsfullt – och mindre frihetsinskränkande – än aldrig så mycket kvotering och pappamånader.
Magnus Jiborn frilansar inom journalistik, filosofi och forskningskommunikation.
Gå till toppen