Kultur & Nöjen

En sann succé

De senaste årens genomslag för true crime-litteratur sätter fingret på en öm moralisk punkt: är det verkligen okej att tjäna pengar på brott?

17 januari 2005 kidnappas Siba-direktören Fabian Bengtsson av två beväpnade män, som så småningom begär drygt 50 miljoner i lösensumma. Efter att ha varit inspärrad i en ljudisolerad låda i sjutton dygn, släpps han fri den 3 februari utan att kidnapparna fått några pengar.
Åtta år senare kommer nu boken om händelsen. Den heter ”Schackspelaren” och är skriven av journalisterna Andreas Utterström och Anna Wetterqvist. Kidnapparna har naturligtvis inte ställt upp på intervjuer. Inte heller Fabian Bengtsson eller hans familj. Istället bygger boken på förundersökningar, domar, tidningsklipp och intervjuer med poliser.
”Schackspelaren” är visserligen en välskriven och spännande bok som ger en bra inblick i spelet bakom kulisserna. Men den är ändå mer intressant som en del av en del av en kulturtrend som fått stort genomslag i Sverige de senaste tio åren.
Det handlar om true crime, berättelser om brott som begåtts på riktigt – och som av författare, journalister och tv-producenter ofta ikläds en dramaturgi hämtad från deckarvärlden. De riktigt stora succéerna i genren är böcker som ”Lasermannen” av Gellert Tamas (2003) och ”Svensk Maffia” av Lasse Wierup och Matti Larsson (2007), men fältet har det senaste decenniet breddats rejält.
Vid sidan om journalister som återberättar spektakulära händelser utan huvudpersonernas medverkan, finns det numera också gott om före detta kriminella som själva berättar sina historier – som i Norrmalmstorgsrånaren Janne Olssons ”Stockholmssyndromet” (2009) eller värdetransportrånaren Liam Norbergs ”Insidan” (2009) och den nyutkomna ”Sökarnas tid”. Och så finns det ett slags mellanläge som Håkan Lahgers ”Helikopterpiloten” (2013), där en av de dömda rånarna bakom den uppseendeväckande kuppen mot en värdedepå i Västberga har ställt upp på intervjuer (och hävdar att han är oskyldig).
Men true crime-trenden flödar också in i annan kultur. Vi hittar den numera i tv- och radiodokumentärer, i tv-program som Efterlyst och Veckans brott, i tidskrifter, på sajter och diskussionsforum. Och den är en av de mest tydliga inspirationskällorna till mycket av senare tids litterära fiktion – ta bara Jens Lapidus enorma framgångar med ”Snabba Cash”, ”Aldrig fucka upp” och ”Livet deluxe”, där äkthetskänslan och det verklighetsnära anslaget var några av de bärande elementen.
Men hur kommer det sig att vi allt mer gör brottskultur till underhållning? Och vad får det för konsekvenser att huvudfigurerna i våra breda samtida berättelser i allt större utsträckning är kriminella?
True Crime-kulturen är långt ifrån något nytt fenomen. I själva verket kan den betraktas som en föregångare till deckarna.
Den första stora vågen av true crime-litteratur kom redan för drygt 300 år sedan. Dödsdömda mötte då oftast sina öden inför publik och avrättningarna tog formen av ett slags folkliga spektakel, där stora skaror människor samlades.
Det var med andra ord bara en tidsfråga innan någon skulle försöka slå mynt av situationen. Under 1700-talet började därför mer eller mindre snaskiga biografier över dödsdömda att säljas i samband med avrättningarna och genren blev snart så populär att den smittade av sig på övriga författare. I detta möte uppkommer de första fiktiva brottsromanerna, som exempelvis Daniel Defoes ”Moll Flanders” (1722).
Under 1700-talet var intresset för brott på sina håll faktiskt så stort att engelska The Newgate Calendar, som bestod av biografier över dömda brottslingar, räknades som en av de tre vanligaste publikationer som man kunde hitta i ett hem (de övriga två var Bibeln och John Bunyans vitt spridda allegoriska roman ”Kristens resa” från 1678).
Först under 1800-talet, när det moderna polisväsendet byggts upp, fanns förutsättningarna för att litteraturen också skulle kunna introducera den übersmarte polisen eller klipske detektiven som jagade brottslingarna. Men även i en tid som nyfiket utforskade den då helt nya moderna kriminalfiktionen – med författare som Edgar Allan Poe (1809–1849) och Arthur Conan Doyle (1859–1930), så fanns det utrymme för true crime-litteraturen att blomstra.
Mest betydelsefull var skotske William Roughead, vars 60-åriga rättegångsbevakning ledde både till storsäljande böcker och att andra författare tog efter. Därifrån är det ganska lätt att se trådarna som leder fram till dagens situation. I USA blir Edmund Pearson en pionjär under 1920- och 30-talen, och lyckas dessutom få sina kriminaltexter publicerade i finare tidskrifter som The New Yorker och Vanity Fair. Alltså låg fältet öppet för en andra korskoppling mellan de råare verklighetsbeskrivningarna inom true crime-genren och de litterära författarna. En sådan tog plats när Truman Capote skrev ”Med kallt blod” (1966) och förlagsvärlden insåg att verkliga brott erbjöd enorma försäljningsmöjligheter.
True crime-genrens framgångar har alltid varit tätt förknippade med utvecklingen i samhället. När den amerikanska utgivningen sköt i höjden under 1980-talet, gjorde den det i en tid som präglades av allt grövre våld. Här inleddes något slags spiral, där mediernas ökade nyhetsbevakning av kriminalitet ledde till ett sug efter fler fiktiva skildringar av verkligheten. Och där de fiktiva bilderna som spreds via filmer och böcker, starkt präglade av true crime-vågen, i sin tur påverkade nya brottslingar, som plötsligt började uppträda på ett sätt som tydligt hade inspirerats av filmerna och böckerna.
Den svenska true crime-utgivningen de senaste tio åren kan utan tvekan sägas ha bidragit till att ha gett en mycket bredare bild av problemen i samhället. Kartläggningarna av mc-gäng och kriminella ligor ger tillsammans med skildringar av enskilda personers egna upplevelser en inblick i en värld som inte så många hade känt till annars.
Men det ökande intresset för brott medför också nya problem. För var börjar och slutar egentligen fiktionen? Det blir mer och mer svårt att svara på den frågan, eftersom fiktionens dramaturgi både sprider sig till människors beteende och till de journalistiska verklighetsbilderna.
Att läsa Liam Norbergs ”Sökarnas tid” är därför lite som att leta efter en gåta inuti ett mysterium. Är berättelsen om författarens väg från 930-miljonerskuppen mot Gotabanken 1990, fylld med språk som ”det var som om hela händelseförloppet varit en noga inövad militäroperation utförd av elitsoldater”, glorifierande eller bara ett försök att beskriva hur det kändes? Och oavsett vilket, är det rätt att en människa som visat sådan hänsynslöshet mot andra ska kunna tjäna pengar på att om och om igen berätta om sina brott? Förra självbiografiska boken, ”Insidan”, sålde runt 90 000 exemplar.
När seriemördaren David Berkowitz, känd som ”Son of Sam”, åkte fast i New York 1977, var mediebevakningen så stor att han snabbt förvandlades till en regelrätt kändis. Efter att ett priskrig inletts, där bokförlag och tidningar försökte övertrumfa varandra i erbjudanden för att få ensamrätt på Berkowitzs berättelse, instiftades en lag där dömda brottslingar förbjöds att tjäna pengar på publicitet som kunde kopplas till brotten. Liknande lagar har antagits av ett fyrtiotal stater i USA. Skillnaden mot Storbritannien, som också fick en true crime-boom under 1980-talet, men där brottslingar inte hindrades att tjäna pengar på sina brott, har därför varit stor. I stort sett varje gangster med självaktning i Storbritannien har publicerat sin självbiografi.
När Gitta Sereny skrev om barnamördaren Mary Bells historia i ”Ohörda rop” (1998), blev dock allmänhetens reaktion på nyheten att Bell fått 50 000 pund för sin medverkan så kraftig att diskussionen om böcker och pengar inleddes även i Storbritannien. Förlagen protesterade vilt och hävdade att yttrandefriheten höll på att inskränkas, men det ständigt ökade intresset för gangsterbiografier fick ändå följden att lagarna så småningom ändrades.
Dels blev det från 2003 möjligt att ta upp åtal på nytt, även om en person frikänts vid ett tidigare tillfälle. I en rad böcker hade kriminella nämligen erkänt brott de frikänts för, vilket kunde ske utan risk för någon som helst påföljd. Dels blev det för fyra år sedan möjligt för domstolar att konfiskera tillgångar som kriminella skaffat sig med pengar som de tjänat på att skriva om sina brott. Och de som skriver om sina brott medan de är internerade, kan förhindras att publicera sina verk. Lagarna har dock inte åberopats i särskilt stor utsträckning.
I Sverige har vi än så länge inga juridiska hinder av den här typen. Kommer vi att få det? Problematiken är nog åtminstone värd att hålla i bakhuvudet, för det är tydligt att vi i spåren av true crime-trenden håller på att gå in i en tid där kriminella träder fram som kändisar på ett delvis nytt sätt.
Kända brottslingar har vi visserligen alltid haft, men de har inte varit lika centralt placerade i medieberättelsen om landet Sverige som de blev i samband med de kriminella gängens framväxt. Böcker som Nuri Kinos biografi över Milan Sevo, ”Den svenske Gudfadern” (2011), placeras därför på ungefär samma plats i bokhandeln som resten av kändismemoarerna. Sportstjärnor, tv-kändisar och politiker blandas upp med brottslingar och plötsligt är det inget vi ens reagerar över. Det säger också – precis som true crime-litteraturen – något om samhället.

Bokus true crime-topplista

1. Monster
Michael Dahlén
Volante
2. Helikopterpiloten
Håkan Lagher
Norstedts
3. Torpeden: en bok om Johan Darwich
Dick Sundevall
Lind & Co
4. Insidan: brotten, pengarna, tiden
Liam Norberg
Pocketförlaget
5. Madeleine: vår dotters försvinnande och det fortsatta sökandet efter henne
Kate McCann
Pocketförlaget
6. Du ska dö: en dokumentär berättelse om mordet på Fadime Sahindal
Ulf Broberg, Leif Ericksson
Pocketförlaget
7. Sökarnas tid: Örnligan, nollpunkten, vägen ut
Liam Norberg
Norstedts
Gå till toppen