Lund

Klotter och krossade rutor är usel politik

Aktivister som vill förändra har min totala respekt. Ligister som vill förstöra har det inte.

Andreas EkströmBild: Arkivfoto: Sydsvenskan
Jag älskar aktivister. Ett samhälle utan aktivism skulle bli ett Disneyland av pastellmys, eller en intellektuellt och känslomässigt stendöd administrativ enhet. Bestäm ni vilket som skulle vara värst.
I grund och botten är det alltså lätt att sympatisera med de hundratals personer, huvudsakligen unga, huvudsakligen politiskt vänsterorienterade, som ville protestera mot hur det gamla observatoriet i Stadsparken bara får stå tomt.
Deras sätt att protestera? De lekte revolution. Steg ett, att marschera genom stadens gator, är ju hur bra som helst. Synligt, kraftfullt, gemensamhetsskapande. Steg två, att kasta färg på Lunds kommunala fastighetsbolags fasad, är mindre lyckat. Steg tre, att bryta sig in i observatoriet, är verkligen inte bra. Steg fyra, att slutligen mer eller mindre förstöra stället, är katastrofalt.
Såg ni bilderna i Sydsvenskans reportage från uppstädningen av observatoriet i måndags? Alla väggar nedklottrade. Massor av interiör förstörd. Dörrar, fönster, tak, golv, väggar.
Detta är skillnaden mellan aktivister och ligister.
Jag sympatiserar verkligen med aktivisterna. De som vill driva sin sak. De som vill övertyga andra om att den egna hållningen är den rätta. De som vill vara på gränsen av vad vi är vana vid, för att skapa diskussion.
Men nu lyckas de ju inte med det, eftersom den här sortens aktivism på gränsen ofelbart lockar till sig förstörelseromantiker, vars samlade bidrag till samhället nästa dag brukar få läggas i en container för brännbart avfall.
I min värld är det aldrig rätt att förstöra andras egendom. Inte heller om denna egendom är offentligt ägd. Ständigt denna vilja att försöka klä sin djupt barnsliga förstörelselusta i politik!
Staden Lund har problem med hus, mark och fastigheter. Vi saknar vissa samhälleliga funktioner. Vi har inte tillräckligt med bostäder. Vi har cyniska storägare av fastigheter som hellre låter lokaler stå tomma än hyr ut dem till marknadsanpassade priser. Detta ska vi tala om, och detta ska vi förändra. Men om de som går i täten för en sådan förändring gör det med revolutionsromantisk vandalism som metod kommer merparten av oss att ta avstånd i stället för att hjälpa till, det är jag helt säker på.
Många av oss vill ju egentligen samma sak. Så låt oss förändra. Men de av er som prompt vill ägna er åt manifestationer på gränsen har ett särskilt ansvar att hålla fokus på sakfrågan. Håll efter barnungarna med sprejflaskor som följer er i svansen. Varje krossad ruta är ett intellektuellt och moraliskt fiasko.

Appendix

Apropå samhällsförändringar: Servicenämndens politiska ledning har fortfarande inte ställt sina platser till förfogande, trots den där mördande revisionsrapporten. Men det är lugnt. Vi väljare kan ju ordna den saken inom mindre än ett år.
Läs alla artiklar om: Andreas Ekström
Gå till toppen