Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ödena vi inte ser

Heder och samvete – en bok om hederskultur i Sverige. Fri tanke förlag.
Det är ett samhälleligt misslyckande att Eduardo Grutzkys och Lars Åbergs bok om hederskultur fortfarande behövs, skriver Agneta Klingspor.

Hedersmord, sa jag nyligen på en middag. Gästen bredvid tittade snett på mig och sa: ett mord är ett mord. Den repliken likställde hedersmord med vilket mord som helst. Så var vi igång. Samtalet slutade med att jag sa: Ska SD sätta agendan för debatten, vad vi ska säga och inte säga på grund av rädsla för rasism?
Sådana samtal präglar boken ”Heder och samvete” av Eduardo Grutzky och Lars Åberg. Även radions Kaliber (17/11) berättade om ett synsätt på hedersideologin som får konsekvenser i verkligheten, nämligen att socialtjänsten medlar mellan den utsatta dottern och familjen, försöker ändra på familjens värderingar angående heder och kontroll, så att dottern kan komma hem. Linnamottagningen i Stockholm arbetade såhär, men misslyckades. Familjerna låtsades ändra sig och godtog de nya värderingarna utåt sett, fick hem sin dotter och kontrollen fortsatte. Dottern giftes bort, en annan dotter försvann och någon mördades. Nu varnar Linnamottagningen för denna metod. Ändå sprids den här familjebehandlingen i Sveriges kommuner och hos socialtjänsten. Det innebär stor risk för flickan. Linnamottagningens chef Azam Qarai får också sista kritiska ordet i ”Heder och samvete”.
Kort om upplägget i boken: lite rörigt, värderingar som ”det är en usel kultur” skrivs på näsan. Den glider för mycket mellan subjektivitet och faktainformation, det stör. Jag läser med blandade känslor. I åratal har denna fråga stötts och blötts, jag har själv deltagit i debatten för över tio år sedan, och det är ett samhälleligt misslyckande att denna bok behövs. Fortfarande.
Grutzky och Åberg kartlägger skillnaden mellan hedersmord och andra mord, hur hedersideologin uppstått och fungerar. Punkt för punkt. Pedagogiskt.
Huvudtesen i boken slår mot mångkulturalismen i hedersfrågan och dess följder i praktiken. Mångkulturalister eller kulturrelativister jämställer hedersideologin med ett globalt patriarkalt förtryck, gör det allmänt och abstrakt, slätar ut de specifika dragen. Därmed sviker man flickor, kvinnor och även pojkar i hederskulturerna, menar Grutzky och Åberg. De beskriver sambanden mellan politiker och forskare på området, hur rapporter beställts och någon censurerats då den inte gav det resultat som politikern ville ha.
Under tiden fortsätter kvinnor att leva i hederskontrollerade familjer, utanför demokratin och i segregationen. De lever för sig och vi andra lever för oss. Den vardagliga kontrollen av flickan bryr vi oss inte om. De är därborta. Inte vi.
Genom boken går ansvarigas rädsla för att framstå som rasistiska, vilket har styrt synen på hedersfrågan. För om man inte stöder den mångkulturella synen, som har varit dominerande under många år, stigmatiserar man då en grupp, en kultur, pekar ut den och skambelägger? Hur visar man respekt för en kulturs regler och vanor, samtidigt som man kritiserar den? Vad ska vi göra för alla de unga i en hederskultur, de som längtar efter att leva som fria individer, träffa vem de vill, ha en kärlek som de själva väljer, gå på bio, inte tvingas hem direkt efter skolan, inte vakta sin syster, inte bli bortgifta, inte leva dubbelliv, alla de som längtar efter att leva utan skräck för utstötning, om de inte lyder varje förbud inom familjen, i värsta fall bli slagna eller till och med dödade i hederns namn?
Är inte mänskliga rättigheter till för alla i landet? Svaret på den sista frågan är jo. Sätt det i verket.
Eftersom Lars Åberg medverkar på Sydsvenskans kultursidor recenseras boken av Agneta Klingspor, författare och skribent i Expressen.
Gå till toppen