Inpå livet

Ett nytt liv blev hans väg ur hatet

Han hatade allt. Samhället, invandrare, sina föräldrar. Men mest av allt hatade Daniel sig själv. I dag känner han annorlunda.
– Jag kan tycka illa om saker men inte gå runt och hata. Det försvann helt när jag såg min son första gången, där var ett nytt liv.

Daniel slutade hata när han såg sin son för första gången. I tonåren levde han ett destruktivt liv där hatet var ständigt närvarande och riktades mot invandrare. För det kommer han aldrig att kunna förlåta sig själv.Bild: Albin Brönmark
Daniel var bara tolv år den där natten när han hängde upp repet. Hans mamma jobbade natt och syskonen låg och sov.
Han försökte ta sitt liv, men misslyckades med knutarna och föll ner i carporten. Levande.
– Jag har aldrig känt mig så misslyckad i hela mitt liv. Jag var så inställd på att allt skulle ta slut. Efter det mörkades allt i hela huvudet. Jag kände att jag bara ville slå tillbaka. Det fanns ingen som brydde sig.
Han grät sig till sömns på golvet där han låg. Ingen fick reda på vad som hänt.
Det var starten på ett självdestruktivt liv fyllt av hat.
– Jag hatade hela tiden. Jag hade inget hopp.
Daniel började hänga med nazister. Han var ute och slog på vad han såg som oförätter. Genom våldet kanaliserades hatet som han kände för precis allt.
– Jag slog ut allting. Det räckte att folk tittade konstigt för att jag skulle slå någon på käften. Det kändes skönt. Jag kände mig levande och blev glad.
I självhatet och föraktet mot samhället sökte han efter något som stod lägre än han själv. Daniels måltavla blev människor med utländsk bakgrund.
– I min förbaskade tonårshjärna så skulle de ut härifrån. Sedan blev jag matad med propaganda. 90-talet borde inte finnas i svensk historia, säger han och skakar på huvudet.
Men politiken blev för mycket, egentligen ville Daniel mest vara ute och slåss. Våldet fick honom att må bra för stunden, men även det blev för mycket sedan en av hans vänner skadats svårt. Han lämnade nazismen.
– Jag är väldigt glad att jag tog steget, men jag vet ärligt talat inte vad det var som fick mig att ta det.
Men han blev kvar i kriminella kretsar och fortsatte att se sig själv som rasist. Hatet fanns kvar.
Så började han jobba med barn från andra kulturer. Det fick tankarna att snurra.
– När jag kom till jobbet kunde jag ju inte göra skillnad på den och den. De var ju barn. Jag kan inte springa runt och hata barn, det är helt omöjligt.
– Jag vaknade upp. Barn och ungdomar är det viktigaste som finns, det är bara det att resten av världen har glömt bort det.
I dag delar han inte rasisternas övertygelse.
– Jag kan inte förstå deras åsikter. De hatar så oerhört mycket. Men det är inte bara där hatet finns, det finns överallt i samhället.
Det vet han av egen erfarenhet. Rättegångarna som aldrig ledde till någon dom fick honom att fortsätta hata samhället.
Förändringen gick långsamt. Daniel såg fortfarande ingen mening med livet. Inte förrän dagen då hans son föddes. Först då kunde han sluta hata.
– Hade inte han kommit så hade jag antingen legat några meter under marken eller så hade jag suttit inne.
Hans blick förändras när han pratar om sonen. Den blir mer livfull.
– Jag blev en annan människa. Han förändrade allting.
Daniel tycker fortfarande att världen är på väg att gå åt helvete. Men han hatar inte.
– Jag ser på det på ett annat sätt. Jag kan inte springa runt och slå på folk, det hjälper inte. Sedan försöker jag hålla mig borta från nyheterna, för jag blir så irriterad av allt skit folk håller på med.
Skulle du kunna falla tillbaka i hat och våld?
– Händer det min familj någonting så finns det inget som kan stoppa mig. Då faller jag tillbaka. Annars finns det inte så mycket som skulle trigga igång mig.
Han har försonats med människor i sin närhet, människor som han tidigare gav skulden för mycket.
– När man mår dåligt så fokuserar man på det negativa. Jag har tänkt att jag har haft världens sämsta barndom. Det är bara det att det har jag inte haft. Det fanns mycket bra i min barndom också.
– Jag kan gnälla på mobbning och att de vuxna på skolan och föräldrarna inte såg ett skit, men i slutändan så var det jag som tog steget.
Han har gått hos psykolog i perioder. Men framför allt försöker han glömma och gå vidare. Han skriver just nu på en bok, inte om sig själv utan ren fiktion.
– Jag måste gå framåt, men det är jävligt svårt. Det är så lätt att bara sitta och älta olika situationer. Jag mår inte mycket bättre nu men det är inte som det var innan. Nu ser jag ju framåt i alla fall. Jag måste ju finnas för hans [sonens] skull.
Och hatet. Ja, av det finns inte mycket kvar. Men en människa kan han aldrig förlåta. Sig själv.
– Jag har skadat oskyldiga människor både psykiskt och fysiskt, det finns ingen möjlighet att jag kan förlåta mig för det.
Han tar en dag i taget utan någon särskild plan. Men han drömmer om att jobba med barn och ungdomar.
– Jag vill bara ha lugn och ro, det är det jag vill. Vara med så länge som möjligt med min son. Det finns inget som är så underbart som att se på glada barn.
Är du orolig för hans framtid efter det du själv upplevt?
– Ja. Visst fan är jag det. Som samhället ser ut i dag finns inga garantier. Sätta barn till världen är bara egoistiskt. Världen är hemsk.
Känner du så om din egen son med?
– Det var ju en räddning, och det var väl också egoistiskt. Men visst fasen har han hjälpt mig. Han hjälper mig varje dag, säger Daniel och blickar ut genom fönstret, där det precis går förbi två barn i regnet.
– Ja, man måste fokusera på det som är viktigt.
Daniel heter egentligen något annat.
Gå till toppen