Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

”Fara när individen slutar vara individ”

Fem frågor till universitetslektorn Aage Radmann.

Aage Radmann.Bild: Leif Johansson
1. Vilken gruppmentalitet skapas på läktaren?
– En mycket stark gemenskap. Medierna har en tendens att lyfta det svarta och hatet, men glömmer bort att för många av de här killarna så är det den starkaste gemenskapen de har i sina liv, mycket starkare än till sina föräldrar.
2. Varför blir hatet ett viktigt sätt att uttrycka sig på?
– Idrottsläktaren är en av få platser i Sverige där det är tillåtet att visa känslor, inte minst för män. På ställen där det finns mycket kärlek finns också ofta mycket av motsatsen. Ju starkare man blir inåt desto starkare blir också motståndet mot det andra.
3. När blir det farligt?
– Om hatet går över i lagbrott och folk blir misshandlade. Då har man gått över en gräns. Farligheten tror jag blir när individen slutar att vara en individ, blir en del av gruppen och inte själv tar ansvar. Tittar man på firmakulturen så peppar de varandra att till och från bryta mot lagen.
4. Vad tycker du om sångerna som ibland kan upplevas som kränkande?
– Det är problematiskt om det är kränkande mot minoriteter, men nidramsor om varandra tycker jag inte är något stort problem. Huvudfrågan är vem som ska ha tolkningsföreträde till vad som är bra supporterkultur. Trygghet upplevs på helt olika sätt, det är hela tiden en kamp mellan en skötsam kultur och en utlevande karnevalistisk kultur.
5. Kan hat vara positivt?
– Jag tycker inte det är bra att man hatar så mycket. Men det ligger i fotbollskulturens natur att inte heja lika mycket på alla, då blir det en konsumtionsvara. Det måste finnas ett känslomässigt engagemang i idrotten. Ingen produkt i Sverige är så pass dålig men har ett så fantastiskt supporterstöd. Det bör man vara lite rädd om.
Gå till toppen