Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Familjen bakom julkalendern

För varför dessa sketna tolv minuter per avsnitt? Med den här tätheten i story och stämning skulle ett barn lätt kunna sitta uppslukad en timme, tycker Anna Hellsten om julkalendern.

På stenåldern håller man ihop, får vi veta i årets julkalender, ”Barna Hedenhös uppfinner julen”. Familjers sammanhållning är temat som löper parallellt med julfirandet.Bild: Johan Paulin/SVT
Det är snorhal och iskall december i Stockholm när den lilla flickan Stella flyttar in hos sin farmor på farmoderns fornhistoriska museum. Stella känner sig ensam och farmor är olidligt sträng, men hennes museum är intressant. För vilka var de där typerna vars konturer ristats in på en gammal sten? Och varför ligger det ett litet gryn och glänser så besynnerligt i en av museets montrar?
I ett parallellt universum är det lika kall december, men där sitter istället en familj på fyra personer och huttrar under sina björnpälskläder när en stjärna glimrar till ovanför trädtopparna. Skenet är så förtrollande att familjen bestämmer sig för att hålla en fest till dess ära, men innan de hinner sätta igång slocknar den igen. Man bygger historiens första rymdraket och ger sig av för att tända stjärnan, men hamnar istället i ett svart hål och därefter i Stockholm 2013 – på Stellas farmors museum.
Julkalendern är SVT:s årliga prestigeprojekt för barnpubliken, och årets upplaga är en snygg och kul mash-up av moderna motiv och klassisk svensk barnlitteratur – för stenåldersfamiljen som vill decemberfesta är förstås familjen Hedenhös.
För en vuxen tittare är samtidsanpassningen uppenbar: Hedenhöskvinnorna har fått en mycket mer framskjuten position än i de gamla böckerna, och den nutida familjen är den där sortens kraschade konstellation där ingen riktigt har tid med varandra – för anledningen till att Stella måste hänga hos farmor är att hennes pappa måste jobba över. Därtill under en chef som skulle få maxpoäng i vartenda ”är din chef en psykopat?”-test.
Historien är spännande men också rakt på sak, med de större frågorna paketerade i alldeles lagom svåra former. För jämte det fornhistoriska anslaget och det förestående uppfinnandet av julen löper ju ett större, antagligen mer centralt tema: den om hur den trasiga och distanserade familjen ska lappas ihop igen. ”Vet du att på stenåldern höll man ihop och gjorde allting tillsammans?” säger Stella förebrående till sin pappa när han ringer och föreslår att de ska höras varannan dag istället för varje.
Och visst, julkalendern är kanske ingen plats för alternativa världsåskådningar. Eller andra slut än lyckliga. Sältan finns istället i detaljerna, i synnerhet i Lotta Teljes fina gestaltning av farmodern som är så familjefobisk att hon inte ens vill kallas farmor utan bara ”museiintendenten”: en sträng, vetenskapskonservativ dam, men med – ska det högst sannolikt visa sig – ett varmt hjärta som klappar under den hårt knäppta arbetsblusen.
Min egentligen enda invändning är den som återkommer varje år: avsnittslängden. För varför dessa sketna tolv minuter per avsnitt? Med den här tätheten i story och stämning skulle ett barn lätt kunna sitta uppslukad en timme.

Mer kändisar

Kändis-hänger-med-annan-kändis-receptet håller på att leta sig provocerande långt in även i Barnkanalen: i morgon kväll börjar ”Stjärnhoppningen”, där vuxna kändisar ska lära sig rida. Räckte det inte med ”Kändisbarnvakten”? Eller var det helt omöjligt att hitta ett gäng, tja, barn som vill lära sig rida?
Gå till toppen