Kultur & Nöjen

Under mördarens skinn

Effekterna stör sökandet efter den inre fascisten.

En guldfisk i en skål, en mixerstav och möjligheten att starta processen. Få av oss tvekar innan vi lägger en bit lax i stekpannan men vem är redo att trycka på on-knappen?
När teatergruppen Institutet dammar av problematiken i Marco Evaristtis tretton år gamla installation ”Helena” i onsdagens föreställning på Inkonst behöver ingen i publiken fatta det avgörande beslutet. Anders Carlssons gestalt gör det åt oss, för mixerstaven som en lans framför sig och vispar bredbent det lilla djuret till puré.
– Ni har ingenting att säga till om. Guldfisken ska mixas.
Och det är ju behändigt och samtidigt en förenkling av en i grunden oroande intention. Att mördaren finns mitt ibland oss, att vem som helst under rätt förutsättningar kan döda just för att vi kan det. Som Anders Behring Breivik, blond och blåögd och ”en av oss” som det heter i Åsne Seierstads aktuella biografi. Och samtidigt så tydligt Den Andre, den vi inte är, den monstruöst förvridna spegelbilden.
Två år efter massakern på Utøya översvämmas vi av berättelser som försöker komma mördaren under skinnet. Först ut var Café Teatret i Köpenhamn som i fjol gav en kritisk iscensättning av Breiviks manifest, samtidigt som skådespelaren Olaf Højgaard berättade om sina ansträngningar att ”bli” Breivik genom att kopiera dennes livsmönster. Uppsättningen föregicks av en hård debatt; tiden var inte mogen för några försök till förståelse och definitivt inte för ytterligare uppmärksamhet åt Breiviks manifest.
Ett år senare är läget ett annat och vare sig Institutets söndertrasade guldfisk eller gestaltning av Breiviks psyke i ”Sigurd der Kreuzritter” förmodas väcka någon större upprördhet. Som vår ställföreträdande mördare vrider sig Carlsson naken på scengolvet, oförmögen att krypa ur sitt eget skinn. In väller omgivningens gift som en tung, blodröd rök och det är inget hälsosamt klimat att vara i.
– Det där är en vantrivsel vi alla förhandlar med, förklarar Anders Carlsson i det följande publiksamtalet. Men de flesta lyckas hålla sin aggressivitet i schack. Breivik kunde inte det.
Någonstans i bakgrunden ropar ett barn på mamma och det som börjar effektfullt och gripande blir omsider allt mer krampartat och tomt, när effekterna fortsätter att välla fram och hamras in.
I verket leker Carlsson med vad som kunnat ske med honom själv, om han inte hittat en ventil för sin frustration i scenkonsten.
– Vi är alla fascister, det finns inget sätt för mig att inte vara det i vår kultur.
Tunga industriella rytmer kantar Carlssons terapeutiska mörkervandring och för varje steg skälver guldfisken i sin skål. Vare sig för den eller mördaren finns något hopp och kanske är hela vår samhällskonstruktion förbrukad.
– Att säga vad man vill i en demokrati är som att skrika i rymden. Det är ändå ingen som lyssnar, förklarar Carlsson.
– Är det ens lönt att sopsortera?
Uppgivet javisst. Frågan är bara, vad är då alternativet?
Gå till toppen