Genast jag hörde om stormarknadsraset i Riga kom jag att tänka på dansken Mattias Tesfaye. Han är murare, debattör och författare och hans uppmärksammade bok ”Kloge hænder” – Kloka händer – är en svidande vidräkning med dagens förakt för hantverkskunnande. Han citerar ett visdomsord av den grekiska filosofen Anaxagoras: ”Det är människans händer som gör oss till det mest intelligenta djuret”. Sy-, trä- och metallslöjd är centrala ämnen för om barn inte får lära sig genom händerna blir världen avlägsen och abstrakt. Att slå ihop ämnena är lika dumt som att slå ihop biologi och engelska och säga att eleverna kan lära sig evolutionsteori genom att läsa om den på Darwins modersmål.

Men särskilt hårt går han åt den moderna byggbranschen. Materialkännedom och att grundligt veta hur man ska göra har, menar han, ersatts av kunskap om vad arkitekten vill att man ska göra; know-how har blivit know-why. Som varnande exempel framhåller han, provokativt nog, ett verkligt högprofilprojekt inte långt från Malmö: bostadshuset Åttan – 8-tallet – i Örestad.

Det är ritat av Bjarke Ingels, det utsågs av den amerikanska nättidningen Huffington Post till ”ett av decenniets tio viktigaste byggnadsverk”, det var vinnare vid Världsarkitekturfestivalen 2011 och det har fått diplom av Köpenhamns kulturborgmästare. Men medan arbetet pågick fick Tesfaye – som var fackligt aktiv – höra hantverkarna klaga över materialvalet, bristfälliga detaljritningar och en pressad tidsplan och när huset stod klart och inflyttningen hade kommit igång beslöt facket att låta två erfarna hantverkare – en snickare och en murare – göra en självständig utvärdering.

Den här gången handlade det inte om att bedöma den bakomliggande idén, utsikten eller det estetiska intrycket på håll, nu handlade det om den hantverksmässiga kvaliteten. Huset fick underkänt. Det handlade inte bara om dåliga lösningar och slarv, det fanns redan tecken på både vattenskador och mögel.

Vad stormarknaden Maxima i Riga beträffar har den lettiska inrikesministern redan medgett att det varit problem med att uppfylla byggkraven. I medierna har det talats om dålig byggkultur som ett sorgligt arv från Sovjettiden. Tesfaye berättar för sin del om en grupp duktiga hantverkare från Danmark – alla övertygade kommunister – som på sjuttiotalet vallfärdade till Sovjet men förlorade sin tro när de såg hur eländigt man byggde där. I sjuttiotalets Lettland var det nog få duktiga hantverkare som trodde på kommunismen, men det var först efter självständigheten som de fick möjlighet att emigrera.

Att många nu gjort det kan ha bidragit till katastrofen.