Idén bakom kampanjen #Tackanej är att en gång för alla göra upp med fenomenet helmanliga paneler genom att män lovar att tacka nej till att ställa upp i sammanhang där det helt saknas kvinnor.

Avsikten är att få konferensarrangörer, talarförmedlare, aktörer som sätter samman jurygrupper och andra i liknande positioner att tänka till en extra gång och verkligen leta bland hela befolkningen istället för att som i dag nöja sig med att hämta deltagare från den halva av världen som utgörs av män.

Själv har jag drivit den linjen sedan några år tillbaka, men upplever att förändringen går för långsamt. Inspirerade av det arbete Rättviseförmedlingen gör för mångfalden i dessa sammanhang bestämde sig därför två likasinnade, Fredrik Wass och Marcin de Kaminski, tillsammans med undertecknad att skapa ett gemensamt upprop mot helmanliga paneler.

Lite provokativt formulerat kanske att be män ta ett kliv tillbaka, men det borde ändå inte vara en så het potatis år 2013. Särskilt inte som uppropet handlar om att både män och kvinnor ska få frågan. I de fall detta inte sker bör man som markering tacka nej.

Det har rasslat in både beröm och kritik och en del frågeställningar är så principiellt intressanta att de är värda att lyfta fram här.

Leder kampanjen verkligen till förändring eller är det bara en symbolhandling? Och är det inte motsägelsefullt att män nu också ska ta över jämställdhetsfrågan?

Självklart är det en handling med mycket symbolik, men viktigare är att den bevisligen leder till verklig förändring. Under de år jag själv redan tillämpat principen har jag i slutändan bara behövt avstå ett enda arrangemang. Alla andra har kunnat hitta kvinnor när de väl försökt. Vad vi vill åstadkomma nu är att arrangörerna tänker till från början.

Sen är det tragiskt att det finns många kvinnor som påtalat de här problemen i åratal utan att bli tagna på allvar, men att så snart tre män ställer sig upp och säger ifrån blir det riksnyheter. För mig visar det bara ännu att vi har en bra bit kvar att gå innan vi nått verklig jämställdhet.

På vilket sätt blir panelerna bättre om kompetenta män ersätts av kvinnor som inte kan frågorna? Och gör ni inte kvinnorna en otjänst, eftersom alla nu lär tro att de är inkvoterade?

Det här är den vanligaste invändningen jag möter, men den bygger på en felaktig förutsättning. Nämligen att alla män alltid skulle vara mer kompetenta än alla kvinnor på planeten. Idén är ju i själva verket att deltagare i paneler och jurygrupper ska väljas efter kompetens och inte efter kön, som sker i dag eftersom männen dominerar.

Genom att välja medverkande från hela befolkningen och inte bara den manliga halvan ökar chansen att få ihop en kvalificerad och kompetent grupp människor, vilket inte bara gynnar kvinnorna som får plats på scen utan framför allt publiken som ska lyssna på paneldiskussionen.

Avslutningsvis: Förhoppningen är att #Tackanej-kampanjen skapar ringar på vattnet och får konferensarrangörer och andra att även titta på mångfald ur fler perspektiv än bara kön. Det här är med andra ord bara ett första steg, men ett viktigt sådant.

1. Marcin de Kaminski, nätforskare och rättssociolog.

2. Fredrik Wass, seniorrådgivare på Intellecta Corporate och bloggare.

3. Rättviseförmedlingen.

Sedan uppropet publicerades i onsdags har långt över hundra personer ställt sig bakom det. Hela listan finns på tackanej.se och uppdateras löpande.