Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Jensen tar till orda med musik

Victoriateatern, Malmö 28/11.

I begynnelsen var ordet, och inte bara där – till syvende och sist är estradpoeten Emil Jensen en ordbehandlare. Varje sång är textburen, men med höstens show närmar han sig en hållning som backar hans skämtsamma standardsvar från förr på frågan om vad hans låtar handlar om (”De handlar om Ess dur och c moll 9”). Detta är en spelning där musiken får ett egenvärde; den reduceras aldrig till ett medel för att ge publiken andningspaus mellan förtätade monologer.
Jensen sparras av sjungande pianisten Lisa Lindahl och inte minst av trummisen Fredrik Myhr, en visuell attraktion där han agerar bakom ett batteri av slagverk i alla storlekar från dubbla baskaggar till nätta klockor inte mycket större än de örhängen som dinglar på kungligheterna vid en vanlig Nobelfest.
Öronfröjden som tar priset är ändå Emil Jensens ordflätor, i och utanför låtarna. Allra bäst är han i långa prator där han smidigt växlar mellan partier i strikt och rimmat versmått och måttlösa utvikningar av avslappnat talspråk som givetvis är precis lika genomrepeterade. Det handlar om politik, om relationer, om stress och om språket som sådant. Med eleganta vändningar gör han oss medvetna om ordens valörer och makt, om språklig slentrian och maktmissbruk. Och han gör det utan att peka finger eller ta i tills han eller vi får kramp. Till skillnad från den stackars teckentolkaren i Almedalen, som en bit in i Jimmie Åkessons tal fick mjölksyra i armen efter att ha heilat mest hela tiden.
Ja, det var ett skämt. Sådana ska man inte avslöja i förväg, Jensen har faktiskt fyra föreställningar kvar på Victoria. Men se till att vara alerta när Jensen spinner loss utifrån begreppet Rödvinsvänster, och gå för allt i världen inte på toa när han i ett vetenskapligt föredrag redogör för Separationens sju faser.
Gå till toppen