Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Debattinlägg: ”Det är dags att erkänna behovet av en ny svensk modell.”

Prekariatet är en växande grupp, inte en liten minoritet som kan nonchaleras. Politiker kommer till slut att inse att en individualiserad, ovillkorlig grundlön krävs för att uppnå ett värdigt arbetsbaserat samhälle. Det skriver Guy Standing, professor vid School of Oriental and African Studies, University of London, inför måndagens föreläsning i Malmö.

Oavsett om vi lever i Malmö, Stockholm, London eller Madrid blir vi alla delaktiga i ett globalt marknadssystem. Det är en smärtsam process.
Och vi kan inte fly från ökande orättvisor och osäkerhet. En ny global klasstruktur är på väg att skapas, den går att upptäcka i varje stad och i varje land.
Var passar vi själva in i den strukturen? I toppen finns de läskigt rika och mäktiga i plutokratin, med egna miljarder i den valuta de väljer att äga. De läser i allmänhet inte dagstidningar, så vi kan förbise dem här.
Under dem finns en elit som lever på ränteintäkter från sina tillgångar och som strävar efter att ansluta sig till plutokratin.
Och långt under dem står löntagarna, med pensioner, betald semester, betald sjukledighet och allt som uppnåddes under 1900-talets socialdemokrati. De sjunker i antal.
Den gamla arbetarklassen – proletariatet – minskar också. Välfärdsstaten och den svenska modellen byggdes av och för den klassen. Men den är inte framtiden. Den minskar i hela världen.
Det är klassen under proletariatet som växer mest dramatiskt: prekariatet. Detta består av miljontals människor som står inför ett liv med osäkert arbete, periodvisa anställningar, avsaknad av en yrkesmässig identitet eller berättelse att ge sina liv, utan tryggheten av statliga förmåner och nu i den märkliga situationen att de förlorar avgörande rättigheter.
Prekariatet känner sig alienerat, tvunget att arbeta med vad det inte vill sysselsätta sig med och oförmöget att utföra arbete som det hade velat göra.
Vad värre är, de som ingår i klassen känner sig överösta av krav, oförmögna att ta kontroll över tiden, de flaxar mellan aktiviteter, osäkra på vilka av dessa som kan leda till ett andrum. En känsla av förtvivlan kommer ofta krypande i osäkerheten och ovetskapen. Social rörlighet uppåt är en hägring.
Sorgligt nog har våra gamla politiska partier varken förstått eller lyckats erbjuda en väg ut ur den här situationen. I stort sett ignoreras prekariatet. Men i den kroniska otryggheten och oron växer ilskan.
Det finns ingen anledning att misströsta. Situationen är inte oundviklig. Men den kräver att våra politiker vaknar upp till de realiteter som prekariatet står inför. I nuläget följer de största politiska partierna i Europa 1900-talets politiska strategier, trots att dessa är anpassade efter industriella samhällen som inte längre finns.
Idag behöver vi en ny och progressiv politik, en ekologisk politik som också ger sig i kast med otryggheten och de krav som ställs av prekariatet.
Även om det ännu inte är så illa som i många andra länder ökar ojämlikheten i Sverige snabbare än någon annan stans i Europa. Och en ökande andel av svenskarna är beroende av behovsprövat socialt bistånd, det gäller särskilt unga män.
Vem hade för tjugo år sedan kunnat förutsäga den trenden eller att fler än var femte ung svensk skulle vara arbetslös?
Rötan måste få ett slut. Vi måste börja genom att erkänna att prekariatet är den växande gruppen, inte bara en liten minoritet som kan nonchaleras. Vi måste försäkra oss om att deras bekymmer beaktas i alla institutioner och politiska beslut. Och vi måste se till vad gruppen saknar och behöver.
Det är dags att erkänna behovet av en ny svensk modell. Alltför länge har arbetsmarknads- och socialpolitiken i de svenska partierna till vänster varit sexistisk och oavsiktligt tillbakablickande. Partierna har inte erkänt att alla former av arbete, inte bara arbete som utförs för chefer och företag, ska ha jämlika rättigheter och respekt.
Vi behöver också en politik för tiden – åtgärder som utökar prekariatets möjligheter att ta kontroll över sin tid medan de försöker vinna säkerhet och arbeta. Till sist kommer tillräckligt många politiker att inse att vad som krävs för ett värdigt arbetsbaserat samhälle under innevarande sekel är en individualiserad, ovillkorlig grundlön.
Om en ny regering inte implementerar en ny progressiv politik som minskar ojämlikhet och osäkerhet – samtidigt som den sätter ekologi på agendan – kommer den farliga internationella trenden mot populistiska och neofascistiska rörelser stärkas.
Det är nödvändigt att vi alla engagerar oss. Det kan ske, och det kommer att ge nytt liv åt våra samhällen.
Guy Standing Översättning: Tiina Meri
Guy Standing är professor i ekonomi vid School of Oriental and African Studies, University of London, och författare till boken Prekariatet. Den nya farliga klassen (Daidalos).
På måndag framträder han under Skiftesföreläsningen på Malmö högskola klockan 19.
Gå till toppen