Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Storyn med stort S – ett besök hos The Guardian

Varför finns tidningar? Andreas Ekström hälsade på hos The Guardian, världens kanske viktigaste nyhetskanal, för att söka ett möjligt svar. Så här är den: storyn om tidernas story. Den inkluderar en avhoppare, krypterade samtal och en borrmaskin.

Det är ingen vanlig fråga för en redaktionschef, men en dag i somras fick Paul Johnson ändå försöka besvara den:
Vilka redskap är bäst om man ska förstöra en dator?
Redaktionschefen på en tidning är van att hantera konstiga frågor. Redaktionschefen representerar sällan tidningen utåt, men ständigt inåt. Redaktionschefen är nummer två. Redaktionschefen måste städa, fatta impopulära beslut, ta jobbiga samtal. Sköta nyhetsmässiga prioriteringar, fördela styrkorna, arbetsleda mellanchefer.
Redaktionschefen måste vara allkonstnär. Dessutom kunna ta jouren när som helst, när chefredaktören som ofta i fallet med Alan Rusbridger på The Guardian är utomlands på någon av tidningens andra redaktioner.
– Jag bestämde mig för ett par släggor och en borrmaskin. Och sådana där små ansiktsmasker och skyddsglasögon. Det blir ju rätt skitigt om man verkligen ska förstöra datorer så grundligt som vi skulle göra, säger Paul Johnson.
Han kallade på två kolleger, it-killen David Blishen och redaktören Sheila Fitzsimons. Sedan gick de ner i källaren där två vänliga kostymklädda män från säkerhetstjänsten väntade på dem.
Med fem miljoner unika besökare om dagen till theguardian.com, och en pappersupplaga på strax under 200 000, är The Guardian en av världens mest inflytelserika tidningar.
De där två siffrorna har radikalt olika effekter på folk i mediebranschen. Den första får dem att jubla. Journalistiken måste ju vara på det hela taget bra, när besöksrekord slås hela tiden?
Den andra håller dem vakna om nätterna.
The Guardian har ungefär 75 procent av sina intäkter från papperstidningen, och detta från en upplaga som har halverats på tio år. Den är alltså nu en bit under 200 000, vilket gör den mindre än Göteborgs-Posten. The Guardian har det ändå bra: The Scott Trust, den gamla familjestiftelsen som kontrollerar tidningen, sitter på två och en halv miljard svenska kronor, och accepterar tålmodigt år av stora förluster.
När Edward Snowden, datateknikern som slog larm om den amerikanska säkerhetstjänstens massiva digitala signalspaning och övervakning, skulle tala med journalister för att få saken spridd på bästa sätt var det alltså naturligt för honom att välja The Guardian.
Tidningen har minskat sin personal, men hyser ändå ungefär 600 journalister, varav merparten finns i en modern byggnad alldeles intill tågstationen King’s Cross i Londons norra delar. Sydsvenskan träffar Paul Johnson i hans lilla bås i utkanten av det tättpackade redaktionsgolvet. Han minns precis:
– Jag hade varit på gymmet. Jag hade sprungit en vända på löpbandet. Då ringde Alan.
Chefredaktör Alan Rusbridger är nästan jämngammal med Paul Johnson, han fyller snart 60 år. De har tillsammans styrt The Guardian i snart två decennier.
”Kan du ta dig till en dator?”, undrade den alltid lågmälde Rusbridger. Han är inte typen som ger skarpa order, vilket hans kolleger förtjust vittnar om — trots att han är hård i besluten och kristallklar med vad han vill.
Paul Johnson skyndade hem, slog på datorn, och fick instruktioner för hur han skulle starta ett särskilt krypteringsverktyg för att kunna chatta med sin chef. Det som skulle sägas fick inte sägas på telefon.
– Jag förstod direkt att vi hade fått tag på något som var quite extraordinary. A: Detta var ytterst känsligt, och på en helt annan nivå än det vi tidigare hade publicerat med hjälp av Wikileaks. B: Detta skulle kräva tålamod och noggrannhet i genomgången av materialet. C: Detta krävde att vi gjorde allt för att säkra materialet för att skydda alla inblandade och oss själva.
Nästa morgon inköptes fem datorer, vanliga enkla laptops. De ställdes i ett projektrum ett par våningar upp i tidningshuset. De fick inte kopplas upp mot nätet. De försågs med trefaldiga lösenord. Ingen enskild medarbetare som jobbade med fallet fick känna till mer än ett av dem. Fönstren täcktes. Ingen fick ta in sin telefon. Paul Johnson hyrde in vakter, som dygnet runt stod på pass utanför det lilla rummet.
– Jag har hört att kollegerna på annonsavdelningen trodde att vi förvarade Edward Snowden där inne, skrattar Paul Johnson.
Logistiken blev ett litet helvete i sig. Tidningen arbetade med materialet på tre kontinenter, och vågade inte använda vanliga telefoner eller e-post.
Alan Rusbridger skrev en regelsamling för hur tidningen skulle agera. Inga reportrar fick arbeta ensamma. Och storyn, som innehöll så många möjliga berättelser om hur den militära säkerhetstjänsten arbetar, begränsades tidigt. Bara berätta det som är uppenbart allmänintressant, sådant som medborgare i en demokrati behöver veta för att kunna delegera sin makt. Inte berätta något som sätter enskilda i livsfara.
Raka motsatsen mot hur Wikileaks agerade – som visserligen publicerade viktiga dokument, men utan urskiljning, utan förklaringar.
Så kom dagen då de välklädda herrarna från säkerhetstjänsten GCHQ, The Government Communications Headquarters, motsvarigheten till amerikanska NSA, The National Security Agency, kom och hälsade på.
Nyheten hade briserat. The Guardian hade publicerat, trots påtryckningar om att avstå. Nu ville regeringstjänstemännen visa handlingskraft.
Att de läckta dokumenten förvarades på flera ställen, hos flera personer, i flera olika länder, var rimligen självklart för vem som helst. Men GCHQ ville statuera exempel. ”Vi vill ha tillbaka vårt material”, var en återkommande mening i samtalen.
Paul Johnson var vid detta läge oroad för att The Guardian faktiskt skulle kunna tvingas till stängning, eller åtminstone till någon sorts inhibition. Den brittiska pressfriheten är stark, men inte lika stark som den svenska. Den har heller inte samma uppbackning som i USA, där det första författningstillägget i varje läge skyddar yttrandefriheten.
– Den här berättelsen om statens massövervakning av oss medborgare är ju en av de största hemligheterna som någonsin avslöjats. Det är mycket mycket obekväma saker för dem som har makten. Vi vet att en del på högsta ort ville se oss i rätten, och förbjuda oss att skriva om saken, säger Paul Johnson.
Men rättsläget var och är oklart. Liknande fall har inte prövats i modern tid. Är det The Guardian som bolag som ska avvecklas? Är det utgivningen som ska stoppas? Är det chefredaktören personligen som ska åtalas? Ingen visste.
Den brittiska regeringen valde symbolpolitik.
– Vi hade ju publicerat det viktigaste, och det fanns kopior. Ändå ville de markera. De erbjöd oss att antingen lämna ifrån oss de aktuella datorerna, eller att förstöra dem. Att förstöra dem var det självklara valet för oss, för att vi inte skulle råka röja mer än vi absolut var tvungna till om våra källor och vårt arbete, berättar Paul Johnson.
Och så stod han där, med sitt redaktionslivs mest bisarra fråga: Vad ska vi skaffa för grejer?
– Så vi pratade med killarna från GCHQ och sa väl ... ja, så hur skulle ni föredra att vi gör det här? Vi träffade dem en lördagsmorgon. Vi har ett rum nere i källaren med ett stadigt betonggolv. Vi stängde av sprinklarna, för vi räknade med att det skulle bli en del rökutveckling. Tre timmar tog det.
Paul Johnson och hans kolleger slog och vred och knäckte och kastade. Agenterna i kostym pekade, oföränderligt artiga: det där är själva minnet, du behöver borra det i småbitar. De tog bilder. Och sedan gick de.
Hur hade det gått för Edward Snowden om han hade försökt berätta den komplexa och osannolika historien om massövervakningen själv? Om han hade lagt upp de dokument han hade på en hemsida eller en blogg, och så lagt ut en länk till det på Facebook?
Vi vet inte det. Kanske hade berättelsen fått fäste, kanske inte. Men alldeles säkert hade den ifrågasatts betydligt mer om inte The Guardian — i samarbete med den elektroniska tidskriften Pro Publica och The New York Times — hade gått igenom den i detalj. Alldeles säkert hade Edward Snowden förföljts med större precision och intensitet av myndigheterna om han inte hade haft hela världens ögon på sig, och skydd från några stora och finansiellt stabila nyhetsorganisationer som på olika sätt kunde hjälpa honom.
Det här är exakt den sortens berättelser som vi journalister älskar att berätta. Utan att överdriva eller låta onödigt högstämda vill vi säga ungefär: Den redaktionella processen spelar roll. Den ger stadga. Den ger trygghet. Den är inte felfri, men har ett antal mekanismer som minskar felkällorna vid varje publicering. Den spelar i bästa fall roll för hur makten i samhället fördelas och utövas. Den hjälper oss alla att uppfylla vår del av samhällskontraktet.
Så länge det finns pengar, vill säga.
Men vardagsverkligheten ser ut som den gör. Pengarna går ofta först för oss alla, oavsett hur kloka och politiska vi egentligen tänker att vi vill vara. Vad ska jag satsa på? En ny smartphone eller ännu ett år med morgontidning?
Tio meter och trettio journalister bort i tidningshuset på York Way sitter Nick Hopkins. Han är chef för The Guardians grävgrupp, och minns morgonen då han blev inkallad till sina chefer. Han fick en särskild uppmaning att lämna sin telefon vid sitt skrivbord.
– Jag minns exakt vad jag tänkte, nämligen ”oh fuck”.
Vi har sjunkit ner i en soffa med bisarrt höga sarger, en möbeldesign framtagen för att matcha höga kvadratmeterpriser. Här finns lite lugn och ro, trots att sportredaktionen sitter en bokstavlig armslängd bort.
Nick Hopkins har sexton år bakom sig på tidningen, och ser, liksom Paul Johnson, hur den digitala revolutionen på sätt och vis inte ändrar något alls. Inte för själva grunduppdraget.
– Det är nya uppgifter, men gamla principer. Jobbet är rätt old school i den meningen. Det handlar fortfarande om att sitta i ett rum med ett gäng smarta personer och stirra på dokument och försöka förstå dem rätt.
De senaste fem åren har varit stentuffa för branschen. Uppsägningar. Nedläggningar. Det går inte att genomföra den sortens förändringar utan att drabbas av vankelmod.
– Därför är det otroligt bra för den redaktionella stoltheten att vara en del av en stor story.
Nick Hopkins är den som har disponerat materialet under de avslöjanden som fortfarande pågår. I vilken ordning berättar vi, för att det ska bli pedagogiskt? Hur gör vi för att storyns huvuddrag inte ska drunkna i alla detaljer?
– Jag tycker att vi har gjort det så bra som det har gått att göra det. Det finns inga absoluta rätt eller fel. Chefredaktören har lagt allmänintresset i ena vågskålen, och skador på nationens intresse i den andra. Det är inte alltid svart eller vitt. Det handlar om omdöme. Men vi har varit mycket försiktigare än en del av våra kritiker vill hävda, säger Nick Hopkins.
Storbritanniens premiärminister David Cameron har gått långt i sina uttalanden. Om inte The Guardian förstår hur känsliga de här uppgifterna är, så finns det andra som kan ta det ansvaret. Hans regering har gjort en del häpnadsväckande saker för att undergräva sitt kvarvarande förtroende. Journalisten Glenn Greenwald var den som skrev störst och mest när nyheten briserade. Hans pojkvän stoppades i tullen och kvarhölls på väg hem till Brasilien. Hans saker konfiskerades. En vag anklagelse om terrorism formulerades, innan han sedermera släpptes.
Konservativa krafter anser att medierna gör bäst i att hålla tyst och följa regeringens direktiv. Regeringen är ju regeringen, den kan bäst avgöra vad medborgarna behöver veta. Kritiker mot The Guardian finns även inom branschen. England har kanske världens bästa tidningar. Men ruttenheten i andra delar av den brittiska pressen är svår att förstå för den som inte regelbundet läser tidningarna där. Den engelska snasktabloiden Daily Express har nyligen drivit en pogromliknande kampanj för att mota flyktingar och tiggare ut ur landet. News of the World blev nedlagd av ägaren Rupert Murdoch, efter att The Guardian hade avslöjat hur journalisterna där hade satt i system att ta sig in i kändisars mobilsvar — ett avslöjande som fått stora rättsliga efterverkningar.
Droppen som fick bägaren att rinna över? När reportrar på News of the World hackade en försvunnen flickas mobilsvar, och därmed försvårade utredningen. Flickan återfanns senare mördad.
Folket på The Guardian trodde att de hade landat årtiondets scoop. Ändå var det bara en uppvärmning inför vad som komma skulle.
– Jag tycker ändå att folk inte verkade förstå vidden av detta i början. Det fick inte rätt genomslag förrän efter några veckor, säger Nick Hopkins.
– Om några år, kanske ett årtionde, har vi vunnit opinionskriget om detta rakt över. Det tror jag regeringsfolk också kommer att tycka. Vi gillade det inte, men vi behövde debatten. De här myndigheternas ambition är ju alltid att gå längre. Vid vilken punkt skulle de någonsin ha slutat?
The Guardian har i det stora hela fått solitt stöd från allmänheten. Paul Johnson är ändå lite irriterad över att den engelska debatten inte håller samma höjd som den amerikanska.
– Där handlar diskussionen om de riktiga sakerna. Här handlar den ibland fortfarande om oss som berättade.
De två vet att jag kommer från en tidning i Malmö. De ställer några frågor om Zlatan Ibrahimovic, och Paul Johnson undrar nyfiket om detaljer kring Skånepolisens romska släktträd.
The Guardian ser över sin bemanning, granskar sin personal. Kan alla rätt saker? Vilka är de tillkommande kompetenserna tidningen behöver? Sociala medier, sökmotoroptimering, livebloggande, kommentarmoderering ... När tidningen nyligen tillsatte tio praktikantplatser fanns över tusen sökande, och långt ifrån alla kom från journalistiken.
Ett visst tålamod finns från ägarstiftelsen, väldigt stort om man jämför till exempel med mediebolag som Schibsted, Stampen eller Bonnier. Men företaget blöder. I perioder över flera år har The Guardian i snitt gått back med en miljon kronor om dagen.
– Vi har självklart inget emot att ta betalt, i princip. Men tänk när vi har en sådan här story, som den vi har pratat om nu. Då vore det ju hemskt att lägga den bakom en betalvägg, säger Paul Johnson.
Tidningen som för snart 200 år sedan startade som The Manchester Guardian, som för 53 år sedan bytte namn och strax därefter flyttade till London, har med en sliten klyscha gått från lokal till global. Under alla dessa år har tidningen bara haft tio chefredaktörer. Vissa saker ändras inte. The Guardian envisas sedan snart tio år med att trycka pappersutgåvan i det lite aviga men eleganta berlinerformatet, som inte passar ihop med många färdiga annonsmallar, varför sidorna blir hopplösa att redigera vackert. Egensinne före kommersialism.
Världen skriker efter en generell lösning på massmediernas problem. Allt färre tycks beredda att låta kopplingen från plånbok till mediekonsumtion innehålla en politisk dimension. Trots att händelse efter händelse ger en antydan om hur korrupt samhället skulle vara utan ett slags ständigt pågående offentlig revision. Det finns ännu ingen lösning. Inte för dem som inte har en mecenat, en person som Amazons grundare Jeff Bezos, som utan att blinka slantade upp 1,7 miljarder svenska kronor för The Washington Post.
Här alltså den enda riktigt hållbara massmediala affärsidén just nu:
  • Ha en rik ägare, gärna en stiftelse.
  • Låt denna stiftelse besjälas av idén om upplysning, granskning, berättande och ansvarsutkrävande.
  • Låt denna stiftelse sköta sitt kapital så bra att den tryggt kan tappa hundratals miljoner i medieverksamheten.
  • Gör journalistik.
– Vårt mål för The Guardian, säger Paul Johnson, är att göra långsiktigt hållbara förluster.
Ett knäppt uppdrag? Säg det till mannen som en gång har lagt en lördagsförmiddag på att förstöra datorer under uppsikt av två hemliga agenter.

The Guardian – 192 år av stora avslöjanden

1821
The Manchester Guardian utkommer för första gången, då som en lokal veckotidning i Manchester, grundad av John Edward Taylor.
1872
C. P. Scott tog över ägandet, och styrde tidningen i otroliga 57 år. Hans familj kontrollerar fortfarande tidningen genom en stiftelse som Scott själv grundade 1936, med de pengar som tidningen hade tjänat åt honom.
1959
Tar namnet The Guardian.
1995
Alan Rusbridger (stora bilden) blev tidningens tionde chefredaktör i historien. Har tillsammans med redaktionschefen Paul Johnson (lilla bilden) styrt The Guardian i snart två decennier.
2001
Satsade för första gången brett, stort och seriöst på www.theguardian.com.
2004
Bytte format från det gamla broadsheet – lika stort som en uppslagen Sydsvenskan – och gick över till det lite smalare berlinerformatet.
2009
The Guardian avslöjade ”the phone hacking scandal” – som inte bara visade hur konkurrentmedier hade hackat sig in i telefoner, utan också mutat poliser för att skaffa information av skvallerkaraktär. Avslöjandet ledde till att tidningen News of the Wold lades ner och att bland andra Rebekah Brooks, tidigare chefredaktör för tidningen, drogs inför rätta.
2010
The Guardian publicerade ett urval av dokument om bland annat kriget i Irak, som kom tidningen tillhanda via Wikileaks, en sajt vars syfte är att sprida känslig och hemligstämplad information, om den kan antas användas på ett demokratiskt felaktigt sätt.
2012
The Guardian börjar samarbeta med bloggaren och juristen Glenn Greenwald, som från sitt hem i Brasilien i flera år rapporterat hetsigt och med patos om det tilltagande övervakningssamhället. Han fick en permanent blogg på The Guardians sajt. Det var Glenn Greenwald som dataexperten Edward Snowden lät sig intervjuas av när berättelsen om massavlyssningarna blev känd.
2013
5 juni
The Guardian skriver den första stora artikeln om den internationella övervakningen av datatrafik med mera.
2013
21 juni
Regeringstjänstemän besöker The Guardian för att försöka förmå tidningen att inte skriva mer om massövervakningen. Chefredaktör Alan Rusbridger beordrar ytterligare publiceringar på tidningens webbplats samma eftermiddag.
2013
15 juli
Återkommande påtryckningar gör att Alan Rusbridger etablerar ett samarbete med The New York Times, i den händelse han inte skulle få ge ut The Guardian fritt och ocensurerat.
2013
20 juli
The Guardians fem datorer som använts för att arbeta på hela nyheten förstörs på regeringens order i redaktionens källare.
Läs alla artiklar om: Övervakningsskandalen
Gå till toppen