Kultur & Nöjen

Gapa stort

Politisk roman. Gyldendal.
Har Lone Aburas skrivit den ultimata skildringen av vår politiska samtid? Victor Malm tror det.

Lone Aburas är en dansk stjärna. Kanske inte helt synlig på var och ens himmel, men det lär inte dröja länge innan hon är det. ”Føtexsøen”, hennes uppmärksammade debut från 2009, och uppföljaren ”Den svære toer” från 2011, har etablerat henne som en av Danmarks mest lovande unga författare. Redan i år är hon aktuell med sin tredje roman, som mötts av enhälliga hyllningar bland danska kritiker.
Det är inte svårt att begripa varför. ”Politisk roman” är nämligen något så ovanligt som en självkritisk, intellektuellt elastisk och distanserad, men på samma gång djupt engagerad politisk roman. Och som sådan mer välbehövlig än jag hade kunnat föreställa mig. Sedan ett par år tillbaka är det framför allt i serieformatet som de explicit politiska berättelserna gestaltats i Sverige. Hårt spända satirer som drar mot det pedagogiska, med tydliga uppdelningar i rätt och fel. Som, i värsta fall, säger: ”Tyck som jag, annars är du dum i huvudet!” Konsekvensen är en steril och ofarlig uppdelning mellan några som håller med och några som inte gör det.
Den retoriska strategin är främmande för Aburas. Rebecca, romanens huvudperson, berättar om sig själv, sin pojkvän Robert och deras familj. Med sig har de barn ur tidigare förhållanden, vilket medför problem. Rebeccas son Oskar gillar inte Robert. Hans döttrar kommer inte riktigt överens med Rebecca. Förhållandet är kärleksknappt, sexet dåligt. Rebecca poängterar det med lakonisk indignation: ”Aftenen afsluttes med en form for samleje.” Så långt känner man igen upplägget. En familje- och förhållanderoman i det senmoderna, sekulära samhället. En detalj ändrar dock allt.
Robert är en politiskt medveten vänsterkille. Han jobbar som tandläkare och går runt med en pin där det står ”Jeg skjuler en flygtning”, för att solidarisera med de som gör det och med flyktingarna själva. Men plötsligt inser han att det är hycklande att gå runt med den och inte följa budskapet. Han bestämmer sig därför för att gömma en flykting. Strax efteråt flyttar Amir in.
Handlingen ger Robert kredd bland parets vänsterintellektuella vänner, vars bekräftelse han törstar. Aburas är särskilt skicklig på att gestalta den privilegierade medelklassens självrättfärdiga och koketta manér utan att satiren blir för våldsam. De dricker vin och håller politiska monologer om västlig dekadens för varandra. Robert beröms. Och han ska väl berömmas? Gärningen han gör är ju god. Men när vi ser den med Rebeccas ögon verkar den mest behagsjuk, en aning fånig. Hans beslut har inte bara positiva konsekvenser, varken för Amir eller för familjen. Å andra sidan är Rebecca knappast en förebild för politiskt agerande. Hon är kylig, distanserad och misantropisk. Till och med obrydd om huruvida polisen hittar och utvisar Amir eller inte.
Aburas närmar sig med kirurgens precision den danska (och, tro mig, svenska) medelklassens politiska självrättfärdighet, och frilägger en anatomi av motsägelser, sanningar, hyckleri och patriarkal makt. Men hon väcker också en fråga som är brännande viktig i vår samtid: Hur ska man handla politiskt?
Frågan besvaras inte. Vi ser världen med Rebeccas empatilösa, likgiltiga ögon – en berättarteknisk lösning som är helt lysande. Det är den som gör att ”Politisk roman” är just en politisk roman. Den predikar inte politik utan skapar en situation som av sin läsare kräver att betraktas som politisk.
Ärligt talat tror jag att Aburas har skrivit den ultimata skildringen av vår politiska samtid, därtill en av de litterärt sett bästa nya romanerna jag har läst i år.
Gå till toppen