Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Stor respons om skånska snillen

Skånska snillen, finns de? frågade vi er läsare. Som ni svarade. Via mejl och facebook räknar vi till nära 60 riktigt bra nomineringar, och de fortsätter att trilla in. Nu är det dags att visa upp dem.

Jonas Nyrén
 Vi startar idag, med sex sidor om skånsk spetsforskning där vi sökt efter de viktigaste upptäckterna i Skåne under 2000-talet. Fram till Nobelfesten den 10 december kommer Sydsvenskan att fira den skånska smartheten med en klok huvudperson varje dag. Du kommer att möta dem i papperstidningen, som tv-inslag och i extra intervjuer på Sydsvenskan.se.
Som ett slags startskott bjuder jag på ett extra snille. Mannen, som vi kan kalla Bernt, ringde för att berätta om sin egen alldeles bortglömda skapelse. 1970 jobbade han på ett inkassobolag i Malmö och var beroende av att kunna ringa från telefonkiosker. Gång efter gång stupade det på att sladden mellan lur och telefon hade slitits av. Borde man inte kunna tillverka en sladd i metall, ungefär en sådan som redan fanns till duschar? funderade Bernt medan han sprang från kiosk till kiosk.
– Jag ringde till LM Ericsson och där blev de väldigt glada över idén. Lite senare skickade de hem en ersättning på 350 kronor, men efter det hörde jag aldrig av dem.
Första telefonkiosken med metallsladd upptäckte Bernt i Lund, något år efter hans samtal med tillverkaren. Sedan kom de slag i slag. Varenda offentlig telefon försågs med metallsladd omöjlig att slita av. Bernt förde aldrig bok, men kunde inte låta bli att kolla in sladdar överallt, på resor eller i varenda film där någon ringde från en automat.
Stämmer Bernts historia? Stoppade han sabbet långt innan den riksbekanta kampanjen drog igång på 1980-talet? Våra efterforskningar har gått över Telia, Tekniska museet i Stockholm och Svenska Telefonsamlarföreningen. Vi har lärt oss att skyddshöljet kallas "anakondasladd", att årtalen Bernt uppger verkar stämma, men sedan tar det stopp.
Bernt själv gjorde ett eget försök att ta reda på hur mycket mynt telefonbolaget slagit av hans idé. Han begärde ut information om patent kopplade till offentliga telefoner hos Patent- och registreringsverket.
– De hittade inget patent på min idé, men de skickade en räkning på 3500 kronor för jobbet, suckar Bernt i luren, som med all sannolikhet inte har någon sladd alls.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen