Med sin tionde bok blir den mångfaldigt prisade norska författaren för första gången översatt till svenska. Precis som hans nya roman ”Bergeners” blev ”Mot konsten” nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Romanjaget ”Tomas” bearbetar en dubbel sorg: modern dör samtidigt som sambon. Författaren försöker vara både mor och far till sin tonårsdotter. Livssituationen river upp minnen, gamla sår, förluster. ”Mot konsten” är fragmentarisk och undanglidande. Om den borgerliga kvinnan (författarens älskade mor) som gifter ned sig. Konstnärliga drömmar som aldrig realiseras.

Titeln ”mot” signalerar både ett närmande och ett fjärmande. Så fungerar prosan som växlar mellan dagbok och poesi. Så fungerar också romanjagets sociala liv: ”Tomas” rör sig mellan att intill utplåning vara till lags, till att bli socialt skräckslaget frånvarande. Espedal är fenomenal på att gestalta alkoholberoende.

Livets bostadsadresser – villorna, lägenheterna – ges stort utrymme. Ett spartanskt rum motsvarar ett tomt pappersark. Konst kan bli till.

Släktskapet med Dag Solstad och Karl Ove Knausgård är tydligt, men varför framstår Espedal som mer konstnärligt ansträngd? Möjligen för att författarjaget refererar till laddade scener ur släkthistorien. De gestaltas inte i ett här och ett nu.

Förförelsekonster undviks. Vad åstadkommer Espedal i stället? Författarjagets vardagsritualer känns stundom privata, rentav koketta, inte riktigt intressanta. Och det har inte med Jimmy Ginsbys fina översättning att göra.

Tyder min läsning på att Espedal lyckats skriva ”mot konsten” och därmed lyckats? Jag saknar i alla fall en gnutta av Solstads milda ironier och Knausgårds stilistiska lätthet.