Kultur

Humor och värme i ett öde att ta till sig

Philomena

Genre: Drama. DirectedBy: Stephen Frears. Actors: Judi Dench, Steve Coogan. Country: Storbritannien/USA/Frankrike. PublishYear: 2013.
”Jag skriver inte om livsöden”, fnyser journalisten/spinndoktorn Martin Sixsmith (Steve Coogan). Men den pensionerade sjuksköterskan Philomena (Judi Dench) tycks ha en story som kan rehabilitera hans nedsolkade rykte: en riktig snyftare kryddad med övergrepp på ett katolskt nunnekloster på Irland.
”Philomena” är ett feelgood-drama som tacklar ett tungt ämne med en stor dos värme och humor. Philomena (Judi Dench) och Martin (Steve Coogan) letar efter Philomenas son som bortadopterades på 50-talet.Bild: Scanbox
Philomena letar efter sin utomäktenskapliga son, som bortadopterades på 50-talet då hon mer eller mindre hölls som slav av nunnorna. Ledtrådarna går till Washington. Det omaka paret Martin och Philomena beger sig dit.
Filmen är baserad på ett verkligt fall, men det finns tusentals liknande där barn har sålts/bortadopterats eftersom de var avlade i ”synd”. På film har ämnet behandlats i bland annat ”Magdalenasystrarna” (2002).
Till skillnad från den filmen är ”Philomena” ingen skräckhistoria om katolska kyrkan, utan ett feelgood-drama som tacklar det tunga ämnet med en stor dos värme och humor. Komiken bygger på klasskrocken mellan den ateistiske akademikern Martin och den lågutbildade Philomena, som älskar romantisk kiosklitteratur och är hängiven katolik trots de djupa sår hon tillfogats i religionens namn. Som i alla goda road movies blir resan en ögonöppnare för resekamraterna. De lär sig av varandra. Den bufflige och cyniske Martin blir känslomässigt engagerad, och kommer till insikt om att allt inte är så svart och vitt som det verkar. Philomena får mod att konfrontera de skyldiga.
”Philomena” är mycket Steve Coogans bebis, komikern har skrivit manus, producerat och gett sig själv den ena huvudrollen – hans mest seriösa filminsats hittills. Han försöker inte vara rolig, men det finns ett tydligt satiriskt ärende i hans porträtt av Martin. Privat har Coogan har inte mycket till övers för journalister, han var ett nyckelvittne i telefonavlyssningshärvan kring skvallerblaskan News of the World. Men även om journalistkåren, republikanska partiet och – gudskelov – katolska kyrkan hamnar i skottgluggen så handlar det inte om någon tyngre beskjutning; ”Philomena” är inte riktigt den typen av film.
Om ”Philomena” är Coogans bebis är det Dame Judith Denchs film – här visar hon återigen varför hon av kollegerna rankas som Storbritanniens främsta levande skådespelare. Hon spelar återhållet, med små gester, men ger genom sin blotta närvaro tyngd och autenticitet åt varje scen.
Resans slut är känslosamt, men alls inget sentimentalt snyftkalas – vilket materialet annars inbjuder till. Känslostormarna hålls nere och det finns en omisskännlig brittisk underskruv i Stephen Frears inkännande och flyhänta regi. ”Philomena” är lätt, men inte lättviktig – ett livsöde värt att ta till sig.
Gå till toppen