Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per T Ohlsson: Mellan ytterligheterna

”Medborgarna reducerades till kunder och sjukhusen skulle leka företag.”

Jan Björklund.Bild: Arkivfoto: Pontus Lundahl / TT
Det har sannerligen inte varit en bra vecka för den borgerliga alliansregeringen. Värst har den varit för folkpartiledaren Jan Björklund, tillika utbildningsminister och vice statsminister.
Björklund har byggt sin politiska karriär på att kritisera Socialdemokraternas "flumskola" och kräva mer fokus på kunskaper och bättre ordning i klassrummen.
I tisdags offentliggjordes den senaste Pisarapporten från den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD. Pisa, som står för Programme for International Student Assessment, mäter och jämför kunskaper bland 15-åringar i olika länder.
Resultatet för Sveriges del skapade krigsrubriker.
Sedan Pisaundersökningarnas start år 2000 har svenska elever tappat mark, men den här gången handlar det närmast om ett ras. De ligger nu för första gången under OECD-snittet i samtliga tre kategorier: läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Särskilt påtaglig är försämringen bland redan svagpresterande elever.

Till saken hör att Jan Björklund har haft det politiska ansvaret för skolan sedan maktskiftet hösten 2006. Oppositionen, med Socialdemokraterna i spetsen, dömer ut alliansens skolpolitik medan Björklund värjer sig med att det tar tid att vända en skuta som misskötts så länge.
Båda sidor har en poäng.
På sju regeringsår borde åtminstone någonting ha förbättrats, men i skolpolitiken är ledtiderna långa: det handlar ju om kunskapsöverföring mellan generationer.
Inte blev Jan Björklund – eller statsminister Fredrik Reinfeldt (M) – gladare i onsdags när Statistiska centralbyrån presenterade sin novemberundersökning av väljaropinionen. Den rödgröna oppositionen har en stadig ledning inför riksdagsvalet nästa år: 49,8 mot 39,7 procent. Folkpartiet tappar 0,6 procentenheter och ligger med 5,4 procent klart under 2010 års valresultat på 7,1 procent.
Pisarapporten kan få avgörande inverkan på valet i september 2014. Skolfrågor vägde tungt till alliansens fördel 2006 och 2010. Då var det, enligt SOM-institutets mätningar, 24 respektive 26 procent av svenskarna som uppgav att skolan var ett viktigt samhällsproblem. Endast arbetsmarknadsfrågor hamnade högre. Kanske blir skolan ännu viktigare nästa år: i en aktuell undersökning från United Minds placerar 39 procent skola och utbildning överst bland valfrågorna. (AB 4/12)

Följaktligen kunde inte Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och partiets utbildningspolitiska talesperson Ibrahim Baylan, skolminister 2004–2006, låta bli att i flygande fläng skriva en debattartikel om hur Pisa bekräftar regeringens "djupa misslyckande". (DN 4/12)
Deras uppskruvade retorik framstår som en smula magstark. Socialdemokraterna må numera ha omprövat delar av sin tidigare skolpolitik, men bär likväl ett tungt ansvar för att under sitt långa maktinnehav ha förvandlat skolan till en socialistisk experimentverkstad där norm- och kravlöshet fick breda ut sig. Detta drabbade framför allt barn från hem utan studietradition. Sällan har en politik varit så klassmässigt kontraproduktiv.
Pisarapporten är en indikation på att någonting är allvarligt fel i den svenska skolan. Men ingen har något riktigt grepp om anledningarna.
Rör det sig om kvardröjande effekter av den gamla socialdemokratiska nivelleringspolitiken? Beror det på kommunaliseringen av skolan? På pedagogikens schamaner? På borgerliga reformer som fritt skolval och friskolor?

Detta måste redas ut: att vända trenden i skolan är en demokratisk, ekonomisk och social ödesfråga för Sverige. Därför finns det anledning att än en gång framföra idén om en icke-politisk expert- och kriskommission enligt mönster från den så kallade Lindbeckkommissionen, som leddes av nationalekonomen Assar Lindbeck. Den tillkallades i december 1992, mitt i den värsta ekonomiska nedgången sedan depressionen, och levererade redan året därpå ett betänkande med en lång rad förslag på åtgärder. De flesta genomfördes och spelade en väsentlig roll för Sveriges återhämtning.
Likafullt bör Pisaresultat tas med lite större fattning än som har varit fallet de senaste dagarna. Undersökningen – som i Sverige omfattade knappt 4 700 15-åringar vid 209 skolor – är snävt avgränsad och mäter främst relativa förändringar mellan länder. Har svenska elever blivit sämre eller andra bättre?
Till detta skall läggas att det nyligen framkom att flera länder kan ha fuskat med sina uppgifter till Pisa: nationella skolmyndigheter har fabricerat enkäter för att maximera svarsfrekvensen. (DN 6/11)

Uppståndelsen kring Pisa trängde dessutom undan en annan undersökning.
Några dagar tidigare publicerades ett internationellt jämförande index som tyder på en svensk tillbakagång inom ytterligare ett angeläget område: sjukvården.
Euro Health Consumer Index 2013 bygger på 48 faktorer som påverkar vårdkvaliteten i 35 europeiska länder samt Kanada. Sverige har på ett år sjunkit från sjätte till elfte plats. Svensk sjukvård är nu, enligt detta sätt att mäta, sämst i Norden. Det beror inte på medicinska eller tekniska brister, utan framför allt på de notoriskt långa väntetiderna.
Den svenska målsättningen är att en vårdsökande skall få träffa en läkare i primärvården inom sju dagar. Bara Portugal har en lägre ambition. Svenska patienter upplever svårtillgänglighet som mer besvärande än invånare i andra europeiska länder. Problemet är särskilt allvarligt i cancervården. Endast Serbien och Lettland ligger sämre till. I studien beskrivs väntetiderna på vissa håll i Sverige som "inhumana".

Nästan dagligen nås vi av rapporter om missförhållanden i vården. På Skånes universitetssjukhus, Sus, avled till exempel åtta patienter åren 2011–2013 på grund av platsbrist, bland dem en tvååring med vattkoppor. I sina uppmärksammade DN-reportage om sjukvården i vintras – senare samlade i en bok – beskrev Maciej Zaremba Sverige som "ett u-land" när det gäller vårdplatser: "Man måste gå utanför Europa för att hitta ett land med lika få sjukbäddar." Genomsnittet i OECD är 4,9 sängar per 1 000 invånare; den svenska siffran är 2,8.
Läkare saknas inte. En rapport från Myndigheten för vårdanalys, som i veckan överlämnades till socialminister Göran Hägglund (KD), konstaterar att Sverige är ett av de OECD-länder som har flest läkare per invånare. Men samtidigt är direktkontakten mellan läkare och patienter mer begränsad här än på andra håll.
Förklaringen till detta paradoxala förhållande är att svenska läkare måste ägna en stor del av sin tid åt annat än huvuduppgiften att ta hand om patienter.
Eländet har delvis orsakats av en administrativ filosofi, New public management, som har sina rötter i det tidiga 1990-talets okritiska marknadstänkande. Medborgare reducerades till kunder och sjukhusen skulle leka företag. Syftet var att maximera effektiviteten. Det har blivit tvärtom.
Liksom skolan tyngs sjukvården av svåra systemfel som leder till slöseri med såväl resurser som kompetens.

Den svenska generella välfärden – och i förlängningen hela idén om ett samhälle där alla människor har samma värde – befinner sig i förfall. Trots hög lärar- och läkartäthet och trots ett av världens högsta skattetryck. Klyftorna växer mellan barn från akademiker- och arbetarhem och mellan dem som kan skaffa privat vårdförsäkring och andra som är utlämnade till ovärdiga akutmottagningar.
Skillnader är nödvändiga i ett dynamiskt och öppet samhälle – när de definieras av människors egna insatser och talanger. Men på vissa områden utgör de en styggelse: alla har rätt till god grundutbildning och trygg vård.
För många blir denna utveckling komplett obegriplig. Vart tar pengarna vägen?
Så drivs väljare till partier med enkla lösningar. Där finns en del av förklaringen till den mest illavarslande noteringen i SCB:s senaste mätning: med 9,3 procent är Sverigedemokraterna tredje största parti.
Ingen regering som suttit vid makten i snart två mandatperioder kan undandra sig ansvaret för en sådan situation. Det kan inte heller ett parti som har styrt landet i över ett halvsekel.
Vi lever med konsekvenserna av de senaste decenniernas pendelrörelse mellan ytterligheter, från 1970-talets Stålverk 80-attityd till 1990-talets blinda marknadsanpassning. Å ena sidan en i grunden planekonomisk modell som enbart producerar köer, å andra sidan en föreställning om att skolor och vårdinrättningar bör drivas som industrier; cancern förväntas liksom anlända just in time.

Det är hög tid för besinning. Pendeln måste stanna i mitten. I ett gott samhälle skall varken skolor eller sjukhus fungera som ideologiska laboratorier.
Gå till toppen