Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

”Jag hade fått ett mycket rikare liv”

I filmen ”Återträffen” iscensätter konstnären och regissören Anna Odell en konfrontation med dem som mobbade henne som barn. Vi har talat med tre personer som blev utsatta för kränkningar i skolan, men känner olika inför att möta de skyldiga.

Charlotte Rudenstam har skrivit om mobbningen i flera av sina böcker och på sin blogg. Destruktiva beteendemönster från skoltiden kan följa med upp i vuxen ålder, menar hon.Bild: Albin Brönmark
Charlotte Rudenstam, 54 år, inspiratör, coach och författare i Malmö, konfronterade tjejen som ledde mobbningen på en återträff med sin klass. Reaktionen blev inte den hon väntat sig.
”Jag blev mobbad på mellanstadiet. Min familj flyttade till den lilla bruksorten när jag gick i trean. Jante rådde bland arbetarbarnen. Mamma var lärare och pappa chef. Vi bodde i ett stort hus och jag var duktig i skolan. Vi var utbölingar och medelklass. Hur jag än gjorde så var jag fel.
Det här triggade ledartjejen i klassen, där det fanns en tydlig rangordning. ”Om ni leker med henne så får ni inte vara med mig”, sade hon till de andra tjejerna. Jag blev utesluten, blickar vändes bort. Vid ett par tillfällen slogs vi till och med.
Jag berättade aldrig något för mina föräldrar och visade aldrig att jag var ledsen. På högstadiet kunde jag bryta mobbningen. Jag insåg att de andra tjejerna var fega och inte vågade säga ifrån till vuxna, men det gjorde jag. Då uppfattades jag som kaxig. I sjuan och åttan sänkte jag också medvetet mina betyg för att passa in.
Mobbningen har påverkat mig senare i livet. Jag har alltid funderat på vilken roll jag ska ha i olika grupper. Och om jag visade vem jag verkligen var trodde jag att alla skulle överge mig. Jag blev en bra skådis. En annan konsekvens är att jag har haft svårt att lita på kvinnor. Jag har haft få tjejkompisar och känt mig ensam.
Ledartjejen var extremt elak, men hon fyllde samtidigt en funktion i mitt liv. Jag tänkte att jag ska visa henne, hon ska inte vinna i längden. Hon blev en drivkraft. Mobbningen gav mig anledning att kämpa. Jag flyttade från orten direkt efter gymnasiet, men fantiserade om att komma tillbaka och då skulle jag vara ledaren, inte hon.
När jag var 36 år gick jag på en återträff. Jag ville se hur det gått för alla. Vid middagen skulle alla berätta om sig själva i tur och ordning. Det var oerhört jobbigt. Men när jag hörde ledartjejens och de andras livshistorier, att de var kvar på orten och jobbade inom vården och omsorgen, kände jag mig som en vinnare. Jag hade fått ett mycket rikare liv.
Efteråt gick jag fram till ledartjejen och frågade om hon mindes olika händelser. Jag hoppades på en ursäkt, att hon skulle se mig i ögonen och säga att det var taskigt gjort. Men jag blev paff när hon sade att hon inte mindes någonting. Om det var sant var svårt att avgöra. Hon verkade oberörd.
Fram till återträffen hade mobbningen varit en underström i mitt liv, men efteråt klingade det av. Sedan har jag gjort en inre resa där jag tagit reda på vem jag är egentligen. Nu är det färdigt. Jag vill inte träffa mina klasskamrater igen. I dag vill jag vara med människor som uppskattar mig.”
Gå till toppen