Linda, 23 år, skulle aldrig gå på en återträff med sin gamla klass. Hon vill fokusera på sitt liv i dag.

”Det var alltid någon på mig. Högstadiet var värst. Jag blev intryckt på toan. Tafsad och spottad på. Slagen. Kallades för hora. En kille skrev en berättelse på svenskan om en tjej som hade sex med djur. Han läste högt inför alla. De visste att det handlade om mig.

Jag skulle aldrig få för mig att gå på en återträff. Jag vill inte träffa mobbarna igen. Vad skulle jag få ut av det? Ska jag gå dit och peka finger åt dem och sen vända på klacken och stolt gå därifrån? Nej, det skulle bara ge ångest.

Ibland ser jag vissa av dem på stan. Då vill jag springa fram och slå dem, så arg är jag. Men jag vill inte sjunka till deras nivå. Det löser ingenting. Vissa kan jag kallprata med om jag möter dem. Mest tjejer. Men helst stannar jag inte.

Killen som skrev historien om mig hade jag sex med senare. Jag mådde dåligt, vi stötte på varandra och han tröstade lite och bad om ursäkt för det han gjort. Jag äcklas när jag tänker på vad jag gjorde. Kanske var det ett slags självskadebeteende.

Nu har jag lagt det mesta bakom mig. Varför ska jag gå runt och våndas över något som jag ändå inte kan påverka. Jag tror det är mycket en slump vem mobbarna ger sig på. Jag minns, absolut! Men jag gör det med ett leende när jag tänker på hur bra det har gått för mig.”