Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per T Ohlsson: En moderat historia

”Först i sista stund vek högern ned sig.”

Carl Bildt (M).Bild: Aas, Erlend
Nelson Mandela, en av vår tids mest inspirerande gestalter, läggs idag till sista vilan i sin sydafrikanska hemby Qunu. Den senaste veckan har gått i hans tecken med oavbrutna hyllningar till Sydafrikas förste demokratiskt valde president, mannen som inte lät sig knäckas av 27 år i fängelse och som alltid kommer att förknippas med avvecklingen av ett barbariskt samhällssystem: apartheid.
Här i Sverige har Mandelas död föranlett en upphetsad debatt om Moderaternas syn på Sydafrika. När ledande partiföreträdare som statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt har uttalat sig uppskattande om Mandelas livsgärning har de anklagats för hyckleri.
Det ligger en hel del i kritiken. Som enda riksdagsparti motsatte sig Moderaterna de sanktioner som bidrog till att underminera rasistregimen. Attityden fångades i ett uttalande från dåvarande M-ledaren Ulf Adelsohn: ”Om vi bojkottar deras varor blir de stackars negrerna i Sydafrika utan jobb.”
Men i ärlighetens namn bör man skilja på motstånd mot sanktionerna och sympatier för den brutala rasåtskillnad som tillämpades i Sydafrika. Det var knappast så att Moderaterna välkomnade att den svarta majoriteten var rätts- och maktlös. Men deras inställning till Sydafrika definierades av det kalla krigets bisarra logik. Apartheidregimen var antikommunistisk och således var förtrycket där liksom bättre än förtrycket bakom järnridån. Mandelas ANC betraktades som en utlöpare av Sovjetkommunismen. Moderaterna förhöll sig därmed till Sydafrika på samma sätt som sina idoler, Margaret Thatcher i Storbritannien och Ronald Reagan i USA.
Annorlunda uttryckt:
Moderaterna mätte diktaturer med olika måttstockar – precis som den radikala vänstern gjorde. En skillnad var dock att de aldrig omfamnade apartheidregimen med samma oreserverat varma känslor som delar av vänstern visade för Sovjetunionen, Nordkorea, DDR och Kuba.
Genom debatten om Moderaterna, Sydafrika och demokratin aktualiseras partiets återkommande försök att skriva om historien.
Någon som minns Sofia Arkelsten, numera ordförande i riksdagens utrikesutskott? Hon var moderat partisekreterare 2010–2012 och utlöste en kritikstorm när hon gjorde gällande att högern var med om att införa allmän och lika rösträtt i Sverige. Moderaterna antog också ett idéprogram med följande passus: ”Kampen för rättvisa har … historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat.”
Arvid Lindmans första högerregering genomförde förvisso allmän rösträtt för män till riksdagens andra kammare 1907–1909. Men kvinnor omfattades alltså inte och rösträtten var inkomstgraderad.
Högern, vars riksorganisation hette Allmänna valmansförbundet, motsatte sig kvinnlig rösträtt och en demokratisering av första kammaren. Istället var det en koalition av liberaler och socialdemokrater som i december 1918 – i efterdyningarna av första världskriget och ryska och tyska revolutioner – drev igenom den demokratiska författningsrevisionen vid en urtima riksdag. Beslutet bekräftades 1921, året då kvinnor för första gången kunde rösta i ett riksdagsval.
Den skicklighet och beslutsamhet som präglade Nils Edéns och Hjalmar Brantings agerande under de nervösa åren 1917–1918, då Sverige stod på randen till inbördeskrig, är det kanske största ögonblicket i svensk politik. Den liberale statsministern Edén manövrerade bort Gustaf V och dennes rådgivare medan den socialdemokratiske partiledaren Branting hanterade en otålig folkopinion.
Först i sista stund vek högern ned sig, vilket riksdagsprotokollen vittnar om. Ernst Trygger, högerns ledare i första kammaren och hans motsvarighet i andra kammaren, Arvid Lindman, var allt annat än entusiastiska när de meddelade att de skulle rösta ja till regeringens förslag. Trygger sade sig känna ”de största betänkligheter” och förklarade att det var ”en tung plikt att framföra ett yrkande på bifall”. Lindman beklagade att propositionen hade arbetats fram ”på en ytterligt kort tid, som icke givit rådrum för den eftertanke, som dock ett dylikt viktigt förslag borde påkalla”.
Så lät det när högern gjorde Sverige demokratiskt. För den som tror på detta – och på tomten – är steget inte långt till slutsatsen att det även var den svenska högern som krossade apartheid.
En av huvudkällorna till historieförvanskningen är ingen mindre än Carl Bildt.
Den 23 augusti 1986 talade Bildt vid den extrastämma i Stockholm som valde honom till partiordförande. Han hänvisade till ”de värden och ideal som varit så rotade i vårt tänkande och vår folksjäl, att de bestått föränderliga omständigheter” och fortsatte längre fram:
”Mer än andra är det kanske vårt parti som varit bärare av de gamla ideal som betytt så mycket också i vår moderna tid – rättskänslan, frihetslidelsen, öppenheten mot omvärlden, kärlek till natur och bygd”.
Man häpnar. Detta med folksjäl är rent svammel. Begreppet frihetslidelse är omöjligt att förena med högerns dokumenterade demokratimotstånd. Och öppenheten mot omvärlden kompliceras av en djupt nationalistisk historia. När högern 1920 röstade emot Sveriges anslutning till Nationernas Förbund, NF, deklarerade Arvid Lindman att ”vi ej nu äro beredda att bliva internationalister utan föredraga att förbli svenskar”.
Ett par veckor efter sitt tillträde som moderatledare skrev Bildt i Expressen:
”Det förblir en sanning att det var Arvid Lindmans högerministär som 1907 äntligen lyckades få igenom förslaget om allmän och lika rösträtt för män vid val till riksdagen – det viktigaste enskilda steget på Sveriges väg mot demokrati.”
Det fick den lundensiske statsvetaren Torbjörn Vallinder, som doktorerat på rösträttsrörelsen, att i Sydsvenskan utbrista: ”Förklara Dig inte, Carl – det blir bara värre!”
Arvid Lindmans reform har en självklar plats i berättelsen om Sveriges demokratisering. Dess betydelse har lyfts fram av bland andra statsvetaren Leif Lewin, en av Lindmans levnadstecknare. Men reformen måste förstås för vad den var: en reträtt under galgen. När liberalen Karl Staaff, Lindmans företrädare och vänsterns förste regeringschef, lade fram ett rösträttsförslag baserat på majoritetsval insåg högern att den var på väg att förlora kontrollen över riksdagen. Därav Lindmans partiella – och proportionella – reform.
Moderaterna må retuschera demokratihistorien bäst de vill, men hjältarna är och förblir Nils Edén och Hjalmar Branting. Därför kan det finnas anledning att citera en urkund som sällan åberopas, trots att den egentligen borde vara vår egen motsvarighet till Abraham Lincolns ord vid Gettysburg 1863, eller Nelson Mandelas vid Rivoniarättegången 1964.
Det rör sig om utlåtandet från ett särskilt riksdagsutskott som förberedde beslutet om allmän och lika rösträtt. Branting förde pennan i en mäktig inledning om tidens omvälvningar. Formuleringarna framkallar än idag ilningar utmed ryggraden.
Både Moderaterna och deras hårdaste kritiker längst till vänster gör klokt i att reflektera över detta magnifika avståndstagande från såväl privilegiesamhället som proletariatets diktatur:
Världskriget har utmynnat i sammanstörtandet av Europas stora militärmonarkier, med väsentligen autokratiskt styrelsesätt. Folkens stora massor, som önskat fred, ha vänt sig mot hela det styrelseskick, vilket de giva skulden för denna katastrof. Dessa folk, som bragts till förtvivlan av sina lidanden under kriget och av det fullständiga nederlaget i kampen, hava nu på revolutionär väg begynt en radikal politisk och social omgestaltning. I vissa länder och från vissa samhällselement göras t. o. m. försök att, istället för den från början proklamerade medborgerliga jämlikheten, återinföra ett klassvälde fastän upp- och nedvänt; de nya privilegierade skulle utgöras av det gamla samhällets bottenlager, medan de som förut intogo förmånsställningen nu öppet dömas till rättslöshet. En sådan vrångbild av social revolution ändrar dock på intet sätt det faktum att ett gemensamt drag överallt går igen i vad som sker i denna oerhörda historiska kris, då ett gammalt tidsskede går i graven och ett nytt födes. Dessa folk som blint följt sina ledare genom krigets elände ända fram mot den fullständiga undergången, de sätta nu som sitt högsta fälttecken den djupa och sunda lösen, som givits ut av Förenta Staternas president vid Förenta Staternas inträde i kriget: Världen måste göras säker för demokratin.
Det du, Carl Bildt.
Sweden and National Liberation in Southern Africa, I‧–II (Nordiska Afrikainstitutet) av Tor Sellström.
Sveriges statsministrar under 100 år (Albert Bonniers Förlag) red. Mats Bergstrand & Per T Ohlsson
Sverige efter 1900. En modern politisk historia (Bonniers) av Stig Hadenius, Björn Molin och Hans Wieslander.
Gå till toppen