Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Inställt uppror

Övervakningen är vår tids mest brännande samhällsfråga. Men varför leder inte alla avslöjanden till starkare protester?
Marie Demker reder ut begreppen i första delen av vår nya serie.

Bild: Petter Bjerregaard
Trots övertygande argumentation för att Sveriges säkerhetstjänst är en del av det globala nätverk som utövar internationell massavlyssning av medborgare – från Angela Merkel till Nisse i Hökarängen – ser vi inte mycket av politisk debatt kring frågan i Sverige. Inte ens när den svenska säkerhetspolisen kräver direkttillgång till data med uppgifter om alla som internetoperatörerna enligt lag måste spara utbryter något som kan kallas opinionsstorm. Inte heller det faktum att FRA nu med hjälp av den nya lag som beslutades 2008 förser den amerikanska signalspanings- och säkerhetsmyndigheten NSA med data, möjligen även om svenska medborgare, får något att hända.
Annat var det inför FRA-lagen 2008. Då myntades termen ”bloggbävning”, ett fenomen som innebar att nätet kokade av upprörda människor som motsatte sig den nya lagen. Ett motstånd som också manifesterade sig i öppna och stora demonstrationer såväl på gatorna som på nätet. Motståndet mot FRA-lagen blev Piratpartiets verkliga politiska surfvåg, även om fildelningslagen och tillslaget mot Pirate Bay var avgörande för partiet. Det var i första hand nätets vanebesökare som gjorde uppror, individer för vilka internet är en lika självklar del av infrastrukturen som busstrafik eller strömmen i skrivbordslampan.
Men varför ser vi idag bara en vindpust av de orkanvindar mot övervakningssamhället som syntes 2006–2009? Nu vet vi att avlyssningen inte bara kan genomföras utan faktiskt genomförs, och det globalt. Allt på grund av Edward Snowden och ett antal undersökande journalister. Övervakningen tränger fram till den tyska regeringschefen Angela Merkel och till den brasilianska presidenten Dilma Rousseff. Sverige är en nyckelspelare i det internationella nätverk av säkerhetstjänster som gör det amerikanska NSA:s avlyssning möjlig, och FRA-lagen är ett avgörande element för att den rollen ska kunna fyllas.
Regeringen tiger. Oppositionen tiger. Några få ledarredaktioner gruffar lite om personlig integritet. Ett antal radiodebatter kring Snowden, hans asyl och Säpos vilja att själva plocka fram data från internetoperatörerna genomförs. Men i grund och botten är det tyst om avlyssning i svensk debatt.
Varför?
Jag kan se två grundläggande svar på den frågan.
För det första krävs att de politiska partierna vill politisera frågan om avlyssning. Partierna måste anse sig ha något att vinna på det, eller tvingas av sina medlemmar. Forskning visar att det är oppositionspartierna som vill och har handlingsutrymme att ta upp denna typ av frågor, för att pressa regeringar på svar men också för att få sätta den politiska agendan själva. Det förekommer visserligen kritik från Miljöpartiet och Vänsterpartiet, men regeringspartierna har här en bundsförvant i det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, som inte tycks vilja ta i frågan ens med tång. De båda stora partierna har ett gemensamt intresse av att inte utmana grunderna för den utrikes- och säkerhetspolitik som Sverige upprätthåller. Närmandet till Nato tillsammans med den nedtonade traditionella hotbilden skapar en delikat balansgång eftersom den måste ske inom ramen för den svenska alliansfriheten.
Oavsett medieuppmärksamhet så måste frågan upp på riksdagens eller regeringens agenda, annars kan medierna hojta bäst de vill och det gäller även för sociala medier. Med partier som skärmar sig mer och mer från medborgarna – utom i form av egna mätningar eller fokusgrupper – så blir det deras egna taktiska överväganden som blir norm. De flesta partier har varit delaktiga i den svenska övervakningen på ett eller annat sätt – och de partier som inte kan hållas ansvariga för den är ändå rädda för att bli anklagade för att inte vilja bekämpa till exempel barnpornografi eller terrorism.
För det andra krävs att något nationellt står på spel. Politik är fortfarande nationell i termer av hur och varför resurser fördelas till medborgarna. I praktiken innebär det att om inte någon lagstiftning står på spel – som 2008 med FRA-lagen – så är det mycket svårt för medborgarna att engagera sig utan att partierna mobiliserar i frågan. Att engagera medborgare i ett allmänt motstånd mot avlyssning och övervakning leder inte till politiska krav som är tillräckligt distinkta för att regering eller oppositionspartier ska tvingas till handling. Allra mest effektivt är det om partiernas sidoorgan, närstående organisationer eller oberoende institutioner med extremt högt anseende driver frågorna gentemot partierna. Möjligen kan uppgifterna i SVT:s ”Uppdrag Granskning” om att FRA kanske inte varit helt ärligt hjälpa till att lyfta frågan.
Utrikes- och säkerhetspolitiska frågor har aldrig varit någon politisk kioskvältare i väljarleden, det är först som integritets- och frihetsfråga avlyssning blir politiskt brännbar i opinionen. Partierna har i allmänhet heller inte stridit om utrikesfrågorna, och när de skett har det så gott som alltid rört formfrågor snarare än innehållsfrågor. De frågor som ibland kallas ”vård-skola-omsorg” utgör oftast grund för partival för väljarna, utrikesfrågor bedöms snarare som nationella frågor av stor vikt men avgör inte partival. För att avlyssningen ska bli viktig för medborgarnas politiska val behöver frågan om den egna personliga integriteten bli brännande. Kanske kan den fortsatta medierapporteringen tvinga ut fler partier och aktörer på den hala isen och därmed politisera frågan på allvar.
Gå till toppen