Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Debattinlägg: ”Samhällskritiken har ersatts av pust och stön på gymmen”

I dagens individualistiska kultur har självkritik ersatt traditionell samhällskritik.
Från att ha varit utåtriktad, vänds kritiken inåt.
Det skriver Rasmus Willig, lektor i sociologi.

När brister och missförhållanden diskuterades på 1980- och 90-talen, var standardsvaret ”Det är samhällets fel”. Arbetslöshet, stress, problem i skolan sågs som samhällets fel och följaktligen var det samhället som borde ändras.
I dagens individualistiska kultur har självkritik ersatt traditionell samhällskritik. Från att ha varit utåtriktad, vänds kritiken inåt. Individen tuktar sig själv med: ”Jag duger inte”, ”det är mitt eget fel”, ”jag måste förbättra mig”, ”jag måste arbeta hårdare”.
Det är en väldig förändring. Och när kritiken vänds inåt breder tystnaden ut sig. Få vill visa upp sina problem och framstå som förlorare, som inte ständigt förändringsbenägna och anställningsbara.
Medarbetar- och utvecklingssamtal, coachning och personliga tränare, samt gymkulturen är tre nya ”institutioner”, där personen som tas under behandling blir målet för kritiken. I sina försök att leva upp till de ökande kraven på flexibilitet i arbetslivet tar människor allt oftare hjälp av nya vänner som får betalt för att vara kritiska mot dem, som coachen och den personlige tränaren.
Personligheten danas i så kallade utvecklingssamtal. Hårda pass på gymmet ska forma kroppen.
I princip handlar det om en sorts träningsläger för moderna människor som befinner sig i en individualiserad tävling på marknadens villkor.
Tydligast syns förändringen kanske i den gymkultur som inget har med motion och hälsa att göra. Det demokratiska föreningslivet har haft svårt att hålla medlemstalen uppe på senare år, samtidigt som de kommersiella gymkedjorna fått enorm framgång. Inte minst med fenomen som crossfit, en träningsform där varje pass skiljer sig från de tidigare.
Crossfitträningen är skapad för vår nya ultraliberala samtid. Den är gymvärldens agilitybana, inte för svansviftande hundar utan för människor, och går i princip ut på att människan ska vilja anpassa sig till varje förändring som marknaden begär.
Den yttre, fysiska ytan ska harmoniera med individens mentala inre. Kroppen blir ”en estetisk reflektion av den rådande ekonomiska ordningen”, som den tyska sociologen Siegfried Kracauer uttryckt saken. Den ska vara lätt, stark och uthållig, formad för att möta ständigt nya utmaningar utan att veta vad nästa uppgift kräver.
Inför varje nytt mål, varje ny fysisk eller mental prestation, finns chansen att lyckas, men också risken att misslyckas och tappa en del av sitt självförtroende. Formeln för framgång är den samma som för fiasko. En människa som ständigt utsätts för nya prövningar inser att hon förr eller senare inte räcker till och förs i stället ännu ett steg på vägen mot utbrändhet. Självkritiken blir helt förödande.
Världen står inför flera stora kriser. Det har aldrig funnits så många arbetslösa som nu. Naturens kretslopp är allvarligt rubbat. De finansiella marknaderna är under tryck och skuldkriser plågar länder i väst.
Vad gör då västvärldens befolkning? Samlas på gatorna för att protestera? Nej, de går till gymmet.
Den tyske historikern Reinhart Kosellec fastslår i sitt verk Kritik und Krise (1954) att kriser utlöser kritik, och massiv kritik orsakar samhällskriser som kan leda fram till samhällsförändringar. Men stämmer det idag när samhällskritiken ersatts av självkritik?
Världen är i skriande behov av kritik och nya idéer, men debattlusten har ersatts av pust och stön på gymmen, där människors enda kritik gäller temperaturen i duscharna eller att spinningcyklarna inte fungerar optimalt.
Samhälleligt ligger den stora faran i att utvecklingssamtal, personliga tränare och gym bara skärper individens syn på sina egna tillkortakommanden. Det ökar risken att misslyckas, och är raka motsatsen till konstruktiv självkritik. Samtidigt undgår de verkliga bakomliggande politiska och ekonomiska orsakerna kritik.
Det går inte att ta itu med de verkliga problemen så länge de förklaras med individen. För att bryta den onda cirkeln måste individuella problem behandlas som sociala, samhälleliga, strukturella problem. Ska vi kunna göra upp med en liberalistisk ekonomisk kultur som spårat ur, behövs en samhällskritisk debatt.
Rasmus Willig
Översättning: Karen Söderberg
Rasmus Willig är lektor i sociologi vid Roskilde universitet. Han har varit ordförande i Dansk Sociologförening och har skrivit flera böcker. Nu är han aktuell med Kritikkens U-vendning, kritikens u-sväng.
Gå till toppen