De senaste två åren har enligt Säkerhetspolisen minst 75 personer från Sverige rest till inbördeskrigets Syrien för att slåss för olika al-Qaida-inspirerade grupper.

Så sent som i april gjorde Säpo bedömningen att det rörde sig om ett 30-tal individer.

”Det är en betydande ökning och det har skett på en kort tidsperiod”, konstaterade Säpochefen Anders Thornblad i samband med ett seminarium igår.

Under gårdagen fick demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) också ta emot en utredning om hur våldsbejakande extremism ska förebyggas, När vi bryr oss (SOU 2013:81).

Utredaren Eskil Franck föreslår, kort sammanfattat, att en nationell samordnare för förebyggande av våldsbejakande extremism inrättas vid Brottsförebyggande rådet (Brå). Samordnarens uppgift blir att samla och sprida kunskap om förekomsten av våldsbejakande extremism och ge råd och stöd till lokala aktörer.

På många sätt är det en väldigt svensk lösning som presenteras. När utredningen presenterades underströks vikten av att ”bygga förtroendefulla relationer genom dialog”. Ungdomar som bedöms befinna sig i riskzonen ska erbjudas ”omsorgssamtal”.

Inget ont i det. Ändå är svårt att tro att detta angreppssätt kan vara särskilt effektivt, annat än möjligen i ett mycket tidigt skede, där det samtidigt lär vara svårt att identifiera de individer som faktiskt riskerar att hamna snett.

Vilket förstås också visar vilken komplicerad fråga detta är.

Tre av utredningens experter på högerextremism, däribland historikern Helene Lööw, ifrågasatte i en debattartikel i DN i söndags utredningens rekommendationer:

”Vi trodde nog inte att det var möjligt att 2013 föreslå motiverande samtal som åtgärd för att motverka en form av terrorism som när den väl fått fäste alltid kostar människoliv.”

Deras huvudinvändning är dock en annan: att ideologin ges underordnad betydelse och att istället sociala faktorer lyfts fram som grundorsaker till att individer dras in i våldsbejakande extremism. Denna avideologisering är ”utredningens stora akilleshäl och leder resten av förslagen på åtgärder i helt fel riktning”.

Dessvärre ligger det en del i den kritiken.

I utredningen delas den våldsbejakande extremismen i Sverige in i tre huvudgrenar: högerextrema miljöer, vänsterextrema och religiöst motiverad extremism i form av islamism.

De senaste åren har konfrontationerna mellan höger- och vänsterextremister ökat, enligt Säpo.

Men grupperna bedriver inte enbart ett lågintensivt krig mot varandra. Ett exempel på det är söndagens uppmärksammade våldsamma nazistiska angrepp på en antirasistisk manifestation i Kärrtorp.

De senaste dagarna har det kommit fram att en vänsterextrem aktionsgrupp, Autonoma Arbetare, låg bakom nattliga ammoniakattacker i november mot två chefer för Arbetsförmedlingen i Malmö respektive Lund i deras hem. I oktober angrep samma gruppering Arbetsförmedlingens kontor i Malmö med färgbomber. På väggen sprayades budskap som ”Döda handläggarna”.

De politiska målen skiljer sig åt diametralt, men fanatismen och metoderna – ideologiskt motiverat våld – förenar och utgör i båda fallen ett hot mot demokratin.

Ändå är frågan om inte den största faran på sikt, i alla fall när det gäller terrordåd riktade mot civila mål, kommer från hemvändande islamistiska extremister.

Det är en oro som delas av de flesta europeiska säkerhetstjänster. Hundratals unga män har rest från olika EU-länder för att kriga i Syrien.

Där genomgår de i vissa fall utbildning, de får stridserfarenhet och en vana vid våld, konstaterade Säpoanalytikern Jonathan Peste i Ekot igår.

När det gått så långt är det svårt att se vad ”omsorgssamtal” skulle kunna åstadkomma.

Men att hitta sätt att hantera denna kategori av extremister ingick inte i utredningens uppdrag, poängterade Eskil Franck igår.