Femton timmar på sextiofem minuter: så lyder formeln för en udda inspelning av Richard Wagners storverk ”Nibelungens ring”. Udda även och framför allt såtillvida att man inte hör några röster, bara orkesterspel.

Den musikaliska upplevelsen baseras alltså på ett koncentrat, där den wagnerska tekniken med ledmotiv bildar en sammanhållande länk, en episk kärna i ett klingande flöde. Tack vare släktskapen mellan ledmotiven uppstår en enhetlighet, där variationer och kulminationer sammanfogas logiskt. Man tillryggalägger sträckan från Rhenguldets elementära vågspel över valkyriornas häftiga ritt och Siegfrieds skogssus för att hamna i Ragnaröks stormande moment på väg mot en monumentalt dyster världsundergång.

Men denna berättelse finns ju inte i Henk de Vliegers Wagnerrapsodi, som gör sin verkan endast i melodikens, de harmoniska förloppens och klangfärgernas genialiska sammansmältning. Det rör sig dock inte om något arrangemang, allt är Wagners egen tonvision, smidigt tillrättalagt utan strukturella ingrepp, bara med några kompletteringar i blåsarstämmorna, där de vokala linjerna för helhetens skull inte kan undvaras.

Kungliga Hovkapellet i Stockholm, som daterar sin Wagnertradition till 1865, har förkovrat sig (får man anta) till dagens höga kvalitet, som går i dagen i den genomlysta BIS-inspelningen under Lawrence Renes. Den är således väl skickad att förvalta essensen i Wagners musik och i de Vliegers destillat. ”Arrangören” har en bakgrund som slagverkare men har haft öronen inställda på att göra ”arrangemanget” sömlöst och därmed spännande utan band till Nibelungen-myterna.

Vad lyssnaren får är friska tempi och övliga dramatiska accenter. Men man kommer alltså inte att tänka på vare sig Eddadikter eller Schopenhauer, ej heller rycks man hän av Woody Allens åkomma, ”när jag hör Wagner grips jag av ett behov av att erövra Polen”. Här är det ren musikupplevelse som tar gestalt. Hovkapellet är en utmärkt förmedlare av klanglig storslagenhet i kombination med fint utmejslade detaljer. Inte minst den pregnanta karaktären i hornisten Kristina Kärlins Siegfrieds-solon skänker vildmarksromantisk atmosfär.

Alltså kan även vana och strikta wagnerianer lugnt anförtro sig åt den på ytan kuriösa satsningen. Resultatet av de extraherande operationerna lämnar rum åt Mästaren genom den naturliga tematiska vävnaden. Ett kompendium, jovisst, men ingen förvrängning.

1 Wagner in Stockholm 1899–1970 (Bluebell)

2 Wagnerkörer. Kungl Operans kör; Leif Segerstam, dir. (Naxos)

3 Wagner: Tristan und Isolde. Placido Domingo/Nina Stemme/Antonio Pappano. (EMI )