Kultur & Nöjen

Alla kvinnor vann – lite grann i alla fall

I veckan vann Sverige guld i innebandy-VM för damlag.
Innebandy går, vad jag vet, ut på att man ska få in flest bollar i mål. Oavsett vilket kön spelarna har. Men arrangörerna i Tjeckien kände sig uppenbarligen osäkra på att intresset skulle bli tillräckligt stort och anordnade därför en skönhetstävling för tjeckiska spelare.
Som tur var protesterade Internationella innebandyförbundet – ingen tiara fick delas ut under innebandy-VM. Det var en feministisk seger. Men en liten sådan, eftersom normalstadiet fortfarande är att kvinnokroppen ska konsumeras med lystna blickar.
Ett tydligt exempel hittar man i tidningsstånden just nu: en svensk skvallerblaska vrålar på framsidan om skådespelaren Angelina Jolies ”plastikkatastrof”: ”Brösten står som två torpeder”. Tidigare i år opererade Jolie, som har hög cancerrisk i familjen, bort båda brösten som ersattes med implantat. Men varför bry sig om den lilla sjukdomsfaktorn, när man nu kan frossa i hennes silikonbesvär?
Kvinnors sexualitet är en industri som drar in oräkneliga summor pengar varje år. Den är själva glidmedlet i vår tids drömfabrik. Men liksom andra ojämlikheter är sexismen inte utan ironier. Å ena sidan finns tendensen att överexponera kvinnokroppen, å andra sidan att osynliggöra densamma. I november skrev kollegan Karin Arbsjö om projektet Nordisk kvinnolitteraturhistoria där forskare jobbat i princip gratis för att plocka fram viktiga författarskap från år 1000 och framåt. Resultatet är häpnadsväckande: 850 författare räddades från glömskan. Arbsjö skrev: ”I varje epok såg forskarna att det har funnits större kvinnliga författarskap så länge de har levt och skrivit. Men när historien sedan skulle skrivas, glömdes de bort.”
Samma tendens beskriver historikern Irene Andersson, från Malmö högskola, i en aktuell rapport med den talande titeln: ”För några kvinnor tycks aldrig ha bott i Malmö”. Hon har granskat historieproduktionen om 1900-talets Malmö och hittat förvånansvärt få kvinnor. Det är inte utan att man tänker på Madeleine Hessérus dystopiska roman från 2011, ”Staden utan kvinnor”.
Irene Anderssons rapport avslutas med en viktig uppmaning: hon listar ett antal fält som forskare – och andra samhällsintresserade – borde titta närmare på ur genussynpunkt. Historieproduktionen är ideologisk, men det går också att påverka.
Någon som har tagit fasta på det är den tidigare fristadsförfattaren Parvin Ardalan som tillsammans med Feminist Dialog och Malmö museer samlar in immigrantkvinnors berättelser från det senaste seklet i Malmö. Nyligen anordnades ett möte på Garaget där ett sjuttiotal kvinnor åt frasiga ostbörek och delade med sig av sina liv. Någon pratade om rasismen som hennes mörkhyade son fick utstå, en annan berättade om den sexuella frihet hon hade upplevt i Sverige.
Det kändes som en perfekt upptakt till den enorma kvinnokonferens som ska anordnas i Malmö sommaren 2014 – kvinnor som inte skäms för att ta plats i sin stad.
Gå till toppen