Kultur & Nöjen

Sex höjdare från året som gått

1. Årets regi. Anna Pettersson, ”Misantropen”, Malmö stadsteater.
Vad har en guppande svan och en påfågel med resta stjärtfjädrar på Hipps scen att göra? Vad har de att uträtta i Molières ”Misantropen”? I Anna Petterssons regi bytte män och kvinnor roller under blinkande neon och pumptechno. I svullna barockfrisyrer styrde ensemblen om så att vi fick nytt korn på texten – och på kropparna som gestaltade den. Så trasslade Cecilia Lindqvist och Susanne Karlsson in sig i de djuriska kostymerna i en rafflande fyllescen, berusade och kåta. Men inte i första hand på varandra, utan på teatern som medium. En skarp scenisk analys som påminde om vad som kan hända när vi vänder in och ut på perspektiven: vi får ånyo syn på människan bakom kön och mask.
2. Årets ensemble. Skånes dansteater med Malmö operakör- och orkester samt solister.
”The Feeling of Going” – en ”dansikal”? Nej, låt oss nu släppa det här förminskande epitetet. För det finns alls inget stereotypt över höstens brett upplagda musikdramatiska dansföreställning med Skånes dansteater som nav. Det startade med dova pukslag och en ensam vittras sång i mörkret. Mellan tjocka björkstammar och iförda kostymer i bjällror, päls och lucifer-horn bröt så ensemblen mark i sällsam kollektiv skärpa. Islänningen Jónsis musik vek undan gräset för rörelser i extatiska språng, eller stillsamma solon rakt ut i ett molande sceniskt universum. Saga, dröm och fantasi – eller kanske ett uppförstorat dödsögonblick?
3. Årets kostym. Dina Sandberg & Michael Glas, ”Lear”, Malmö opera.
Hur fångar två kostymörer upp en tysk sjuttiotalskomposition för 85 musiker som orienterar sig efter partitursidor som liknar bisvärmar? Reimanns kvartstoner och tonkluster lär ha förföljt orkestern in i sömnen, men kostymörerna Dina Sandberg och Michael Glas höll sina huvuden kalla. Deras textila arbeten liknande förstorade insekter: hundra procent excentriska, med genombrutna vingar och pansarliknande skal. Vackra som tusentals skimrande facettögon.
4. Årets stjärnskott. Agnes Östergren, scenograf.
Overhead-apparater är underskattade verktyg i scenografisammanhang. Jag har sett den avlagda manicken användas vid två tillfällen på scenen: en gång med en fransk nycirkusgrupp som projicerade krälande insekter på en fasad i en köpenhamnsk förort. Och nu på Victoriateatern där stadens teaterkatalysator, Potatopotato, gjorde visit i våras. Deras ”Talanglösa martyrer” fick utvecklat siktdjup med unga löftesrika scenografen Agnes Östergren.
5. Årets scen. Mozart i brun tjockisdräkt.
2013 var året då frågan om representation av etnicitet på våra scener hamnade högst på dagordningen. Mest explicit blev debatten när det ungerska teamet bakom ”Trollflöjten” lät slaven Monostatos skumpa in på Malmö operas stora scen iförd brun tjockisdräkt. Lärorikt exempel på hur en stereotyp lömskt kan stjäla allt fokus i en så pass komplex historia som en operauppsättning.
6. Årets uppstickare. Rickard Söderberg.
Tenor på Malmö opera eller körledare med regnbågsflagga i TV4:s Körslaget? Ja, allt det där. Men det var efter sista föreställningen av Rickard Söderbergs och Kammaropera Syds livsbejakande iscensättning av Händels opera ”Alcina”, i ett darrande hett sommarskåne någonstans mellan spannmålsfälten, som jag var nära att köra i diket. Uppsättningen byggde på små resurser, en spretig ensemble och massor av tung teknik att bära mellan spelorterna. Detta till trots dröjer sig frågorna kvar: Hur smakar en förbjuden kyss om läpparna möts genom ett draperi av tyll? – frasande. Hur tolkas kärlekstecknen hos Händel om vi betänker att kompositören kanske var homosexuell? – passionerat, idédrivet och rivande skönt.
Gå till toppen