Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Här lever Europas fattigaste

Sydsvenskan har besökt byn Târnava i Rumänien där föräldrar och barn kämpar för att få det att gå ihop. 

Långt ute på den rumänska landsbygden, ofta helt utan kontakt med resten av samhället, bor de allra fattigaste. I många av byarna saknar barnen ordentliga kläder och skor, de är smutsiga och hungriga. Lösspringande hundar ylar och skäller och det luktar fränt från brinnande sopor.
Vart vi än kommer säger de marginaliserade romerna samma sak.
– Vi behöver jobb, vad som helst! Vi ber inte om pengar, bara om arbete.
Men det finns inga jobb, allra minst för romerna. Det är plötsligt inte särskilt svårt att förstå varför tiggeri på gatorna i Sverige framstår som ett alternativ.
Men trots misären finns det hopp. Allt fler romska barn går i skolan och förskolan. Och föräldrarna ser att det gör skillnad.
– Jag älskar att skriva, säger Diana, sju år, som drömmer om att bli läkare.
För några år sedan gick inga barn i byn där hon bor i skolan. Nu gör nästan alla det.
Vi stiger avvaktande ur bilen och följer den branta stigen mellan skjulen. Det är råkallt i luften. Till och med vi som har varma skor fryser om fötterna. För några dagar sedan snöade det. Nu är det bara lite vitt puder kvar på marken.
– Där uppe, i ett skjul av murkna spånskivor bor en ensamstående pappa med två barn, berättar tolken Elena Mutiu och pekar upp mot krönet på backen.
Den romska byn Târnava, norr om Sibiu i Transylvanien, ligger djupt inbäddad i en dalgång, långt från de stora genomfartslederna. Hit kommer inga turister eller besökare på måfå. Det är inte svårt att tänka sig att det är vackert här på våren med slingrande stigar, grönskande kullar och ett lapptäcke av pastellfärgade små hus. Men när vi kommer närmre tornar en annan bild upp sig, av djupaste fattigdom och familjer som saknar det allra mest elementära: ett ordentligt hus att bo i, mat på bordet och varma kläder och skor till barnen.
Elena Mutiu, själv rom och engagerad i flera utvecklingsprojekt, har besökt många byar som den här. Överallt är det likadant, säger hon. Familjer utan försörjning. Människor med längtan efter ett bättre liv.
Utanför ett skjul tätat av lera och kobajs och med ett tak som ser ut att kunna rasa in vilken sekund som helst, står Marioara Gheberei. Hon bjuder oss att stiga in i skjulets enda rum. Dörren hänger på trekvart, men det är ändå förvånansvärt varmt där inne. En kamin i ena hörnet håller den råa vinterkylan på avstånd.
Marioara Gheberei, som är trettio år, har fött sju barn. Här, i rummet på cirka tjugo kvadratmeter, bor de allihop: hon och hennes man och alla barnen. Jag ska precis sätta mig på en av de två sängarna när jag får syn på ett litet knyte på en av kuddarna. Vid första anblick ser det ut som en docka. Men det är Marioaras yngsta – en liten flicka på två månader. Hon ligger alldeles tyst under en tjock filt och betraktar oss med sina stora ögon. De äldre syskonen klänger på sin mamma och plirar nyfiket.
Nöden är så stor att det känns svårt att ens ställa de enklaste frågor.
– Livet är mycket hårt här, säger Marioara. Min man är ute varje dag och letar efter koppar och andra metaller som vi kan sälja vidare. Det är så vi försörjer oss.
Har du mat till barnen?
– Idag har jag inte kunnat ge dem något. Min man måste komma tillbaka först, kanske har han något med sig.
Hon berättar att hon oroar sig för vintern. Familjen får 35 euro i månaden i socialhjälp, det är lite drygt 300 kronor och räcker inte till mycket. Blöjor till barnen är inte att tänka på.
– Vi skulle behöva hjälp med ett bättre hus så att barnen kan få det bra. De måste ha kläder och jag har inte ordentliga skor till dem.
Men mitt i all misär finns det ändå hopp. Barnen går i skolan.
2006 startade två kvinnor, läraren Maria Georghiu och den amerikanska volontärarbetaren Leslie Hawke, projektet ”every child in school”. De hade en dröm: att alla fattiga barn i Rumänien ska ha möjlighet att gå i förskolan. De har stöd i forskningen som säger att tidig utbildning och inkludering är det mest effektiva sättet att bryta fattigdom och utanförskap. Med stöd från internationella och lokala företag och i samarbete med lokala organisationer har de startat förskolor över hela landet. Projektet heter OvidiuRo och har uppmärksammats även utanför Rumäniens gränser. Byn Târnava är ett gott exempel. Här startades nyligen en förskola för de romska barnen.
– Åttio procent av alla barn upp till sex års ålder kommer hit, säger läraren Horia Stoia.
Det är full aktivitet i skolsalarna. I ett av rummen sitter ett helt gäng fyraåringar och mumsar på smörgåsar. Alla ska helst ha med sig något att äta hemifrån varje dag, men när föräldrarna inte har råd får barnen en skiva bröd och lite mjölk i skolan. De äter tyst och koncentrerat. Men snart släpper blygseln och de börjar skoja och stimma.
– ”Hello” ropar de i kör på lärarens uppmaning och fnittrar förtjust efteråt.
Förskolan satsar inte bara på att göra skillnad för barnen, utan för hela familjen. I februari ska de börja dela ut kuponger till föräldrar som skickar sina barn hit. Kupongerna kan de sedan byta mot kläder och mat, men ingenting annat. Kanske kan det få fler att låta sina barn fortsätta i grundskolan som ligger fem kilometer bort, säger Horia Stoia.
– När de inte har råd att köpa skor och kläder, så kan de inte skicka barnen dit. Jag har träffat många åtta-tioåringar som aldrig satt sin fot i skolan.
De lite äldre förskolebarnen håller till i en sal längre bort. I hyllorna finns leksaker, pennor och papper. På ena väggen hänger en pappersjulgran som barnen har dekorerat, just nu håller de på att klippa färgade papper till julgirlanger. Överallt är det teckningar med tomtar och snögubbar. Kontrasten till de små skjulen någon kilometer bort är total.
– Många av barnen här vet inte hur ett riktigt hem ser ut, säger tolken Elena Mutiu.
Sonia, sex år berättar att hon älskar att rita och måla. Hon håller upp en pappersjulstrumpa som hon har färglagt och klippt ut.
Vad önskar du dig i julklapp?
– En docka. Och ett hus där dockan kan bo.
Romerna är Europas mest utsatta minoritet. I århundraden har de förföljts, hatats och trakasserats. I Rumänien köptes och såldes romerna som slavar fram till 1864. Under andra världskriget hörde de till de allra hårdast drabbade. Omkring en halv miljon romer dog under förintelsen. Mellan åren 1914 och 1953 var de förbjudna att resa in i Sverige. Medan romer gasades ihjäl eller skickades till tyska arbetsläger var dörren till Sverige stängd.
Antiziganismen ökar nu återigen runt om i Europa. I Ungern och andra länder vinner högerpopulistiska partier med antiromska program allt större sympatier. För några år sedan utvisade Frankrike 8 500 romer till Rumänien, trots kraftiga protester från både Vatikanen och FN. Även Italien, Tyskland och Danmark har massutvisat. Sverige har kritiserats av Europarådet och människorättsorganisationer för deportationen av romer till Kosovo. I Storbritannien lanserade tabloiden Daily Express i höstas en kampanj för att stoppa invandringen från andra EU-länder. ”Britain is full up and fed up” skrek rubriken på första sidan, ”Nu är det fullt och vi har fått nog”. På framsidan publicerades en bild på uniformerade poliser som går bakom en rumänsk kvinna, ackompanjerat av tidningens kampanjrubrik ”Säg nej till nya EU-immigranter”.
I Norge har tiggeri börjat förbjudas i vissa områden, något som slår hårt mot romer som sökt sig dit. Även i Sverige pågår sådana diskussioner. I Tyskland och Danmark är tiggeri redan straffbart.
Tolken Elena Mutiu och hennes far Petru Duca, lokalpolitiker i Sibiu och lokal ordförande i det politiska partiet Partida Romilor pro Europa, säger att de märker de hårdare tongångarna.
– I Bukarest började man bygga murar för att separera den romska minoriteten från resten. De sade att det var för att hindra de romska barnen från att springa ut på vägen, men det blev kraftiga protester och till slut tvingades de riva murarna igen, berättar han.
Petru Duca är bekymrad över att EU avsätter mångmiljonbelopp som aldrig når fram. Ett sådant exempel är projektet ”Decade of Roma Inclusion”. 2005 till 2015 skulle bli årtiondet då romernas utanförskap skulle brytas. Tolv länder anslöt sig till projektet. Rumänien var ett av dem och regeringen lovade satsa på utbildning, hälsa och bättre boende för utsatta romer. Via Världsbanken slussades mångmiljonbelopp till de olika länderna, men med skiftande resultat. Så sent som i juli i år uppmanade EU-kommissionen länderna att öka takten och ta frågan på allvar.
– En stor andel av pengarna har gått till att sätta upp olika informationsprojekt. En mindre del till att utfärda olika yrkescertifikat. Det hade varit bättre om man hade satsat på att bygga skolor. Utbildning är det viktigaste, säger Petru Duca.
Elena Mutiu, som arbetat i flera icke statliga projekt för att hjälpa romerna runt staden Sibiu, skakar på huvudet.
– Det här var inte syftet. Det är en sorglig situation, med alla dessa pengar hade vi kunnat åstadkomma så mycket. Vi har byar som saknar rent vatten och elektricitet, vad ska de göra med en massa information? Det är bara ett sätt för myndigheterna att anställa folk och tjäna pengar på det själva, säger hon. Snart ska projekten slutredovisas och fortfarande finns det pengar kvar.
– Regeringen vet vad de borde göra, men de vill inte. De vill inte se hur illa det är. De skickar hellre tillbaka pengarna.
Men det finns exempel på lyckade EU-projekt. I byn Buzd utanför Brateiu startades 2007 en skola som till 90 procent är finansierad genom EU-medel. Resten står de lokala myndigheterna för. I byn bor cirka tusen personer, mestadels romer. Trehundra elever går nu i skolan som ligger mitt i byn och har årskurserna ett till åtta. De yngre kommer på förmiddagen, de äldre på eftermiddagen, annars räcker inte de tre skolsalarna till.
En av dem är Diana, sju år. Hennes lektion är precis slut och hon rengör svarta tavlan med en svamp.
– Jag älskar skolan, säger hon och berättar att hon har många vänner. På rasterna brukar de springa och jaga varandra.
Jag undrar vad hon vill bli när hon blir stor.
– Doktor, säger hon förtjust.
Innan skolan fanns stannade barnen hemma. Nu är det helt annorlunda. Även föräldrarna kommer hit och lär sig läsa och skriva. Samtidigt passar personalen på att prata med dem.
– Vi ser ofta medicinska problem hos barnen som föräldrarna inte uppmärksammat, vi kan ge dem råd och sätta dem i kontakt med läkare. Vi pratar också om andra saker, som våld i familjen, hur man kan göra istället, säger läraren Maya Ancar.
Vad tror du om de här barnens framtid?
– Den är ljus. Om de bara kommer hit kan de få en bra framtid.
För romska flickor är det inte självklart. Efter fjärde femte klass plockas de ofta ur skolan. I tolvårsåldern är det vanligt med förlovning, vid sexton väntar giftermål. Flickorna hålls under sträng uppsikt för att garantera att de är oskulder när de gifter sig.
– Det är så djupt rotat inom familjerna, även om det finns de som kämpar för en förändring, så kommer det att ta lång tid, säger Elena Mutiu.
Romerna är ingen homogen grupp i Rumänien. Även här finns det stora klasskillnader. Petru Duca och Elena Mutiu tillhör en bildad övre medelklass. Hon är gift med en icke-rom och har studerat på universitetet. De bor bra mitt i Sibiu, en av de största städerna i Transylvanien och saknar varken mat eller kläder. Men samtidigt berättar Elena, som nu är hemma med sina två barn, att de inte klarar sig på bara en lön. Maken som är bilmekaniker tjänar 500 euro i månaden, runt 4 500 kronor. För att klara försörjningen åker han regelbundet till Italien för att importera bilar. Elena Mutiu säger att det var bättre 2007 och 2008, precis efter Rumäniens inträde i EU. De senaste åren har det bara gått åt fel håll.
– Under kommunismen hade vi lite pengar och inget att köpa, nu har vi inga pengar, men massor att köpa.
Hon berättar att många av de små industrierna runt Sibiu har slagit igen. Arbetslösheten har ökat och det finns inget riktigt system för att hjälpa människor att starta företag.
Men det finns de som lyckats bryta fattigdomen och skapa sig ett gott liv. I Brateiu bor en grupp romer som lever enligt gamla traditioner. De bär traditionella kläder, kvinnorna har färgstarka kjolar, flickorna långa flätor och männen svarta hattar. Här jobbar många med traditionellt kopparhantverk och tillverkar kärl, grytor och hembränningsapparater. Traian Caldarar är en av dem, han berättar att han säljer sina kopparkärl över hela landet och tjänar bra på det. För något år sedan reste han till USA och sålde där. Nu bygger han ett pampigt hus på flera hundra kvadratmeter. Han är inte ensam om det. Runt omkring i byn tornar stora, halvfärdiga hus upp sig.
– Allting handlar om arbete. De här människorna har lyckats, säger Elena Mutiu.
För att kunna resa till ett annat land behövs det pengar. Det gör att de allra flesta inte kan ta sig utomlands, även om de skulle vilja.
Vi återvänder till Târnava, byn med förskolan. På andra sidan dalen bor familjerna som har det allra svårast. Här finns de föräldralösa barnen, de som har förlorat sina föräldrar på grund av sjukdom eller helt enkelt övergivits av föräldrar som rest och inte kommit tillbaka.
Cornel Cercea är fjorton år och bor hos sin farmor. Hans pappa dog av hjärtinfarkt, hans mamma av cancer. I det lilla skjulet är det både smutsigt och kallt. På bordet ligger några gamla korvremsor och mögligt bröd. I sängen ligger smutsiga lakan och väggarna är svarta av mögel. Jag frågar Cornel hur han har det och han svarar ”det är väl okej” och rycker på axlarna. Men farmodern är förtvivlad. Hon gråter och vänder sig desperat till oss.
– Vad ska jag göra? frågar hon och slår ut med armarna.
Har du någon mat?
– Idag har vi lite, i morgon vet jag inte. Livet är så här, jag kan inte göra något.
Vad skulle du önska att samhället hjälpte dig med?
– Allt. Vi saknar precis allt.
Ett stenkast bort träffar vi Casian, åtta år. Hans mamma smittades av hiv på sjukhuset och nu är båda föräldrarna döda. Casian har flyttat in hos sin mormor och morfar och de möter oss på gatan utanför sitt hus. Mormodern Aurora Puiu är en kraftfull kvinna. Casian kramar henne och hon lägger beskyddande armen över hans axlar.
– Jag är glad att ni är här, att någon vill se hur vi har det och berätta om vår situation, säger hon.
Hon berättar att de varje månad får 10 euro i underhållsbidrag, knappt hundra svenska kronor som inte räcker till någonting. Bara veden att elda med i stugan kostar 15 euro i månaden.
Casian är inte smittad av viruset, men det spelar ingen roll. Bara vetskapen i byn om hans föräldrars öde har gjort honom oönskad överallt. Inga barn vill leka med honom. Aids är mycket ovanligt här och det finns stor okunskap. Mormodern lutar sig fram mot oss och viskar så att ingen ska höra:
– De kallar honom inte för Casian i skolan, de viskar ”sida, sida” (aids, aids) när han går förbi.
Men så rätar hon på sig och får något bestämt i blicken.
– Han går ändå till skolan varje dag. Det är bra. Och hans lärare tycker att han är ett fint och intelligent barn och uppmuntrar honom att fortsätta.
Vi lämnar dem och åker tillbaka till byns centrum. Torget ligger öde. Förskolan är stängd för dagen. Längst upp på fasaden, riktad mot torget, sitter en stor högtalare. Ur den skrålar mest traditionell rumänsk julmusik. Och så Bing Crosby. Han sjunger att han drömmer om en vit jul.
 
Läs mer om tiggare i Skåne.

Romer

Folkgruppen romer utgör en etnisk minoritet i de länder där den lever. Av världens cirka 20 miljoner romer finns 12–15 miljoner i Europa. Majoriteten är efter den senaste EU-utvidgningen EU-medlemmar. Uppgifterna om romernas antal är osäkra, ofta för att romer själva av fruktan för förföljelse inte vill registrera sin etniska identitet. Totalt finns i Sverige ca 30 000 personer med romsk bakgrund. Sedan 2000 är romerna erkända som en nationell minoritet i Sverige. Ordet roma kommer av ordet dom och betyder ’en människa’, ’en person’.
Källa: Nationalencyklopedin.
Gå till toppen