Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Per T Ohlsson: Så gick det till när Sverige blev demokratiskt

”Detta ögonblick bör vårdas i vårt kollektiva minne.”

Riksdagshuset.Bild: Arkivfoto: Tomas Oneborg/SvD
Förra söndagens betraktelse över Moderaternas tillrättalagda historieskrivning – om deras inställning till apartheid i Sydafrika och deras anspråk på att ha infört demokrati i Sverige ‧– väckte förbluffande respons med tusentals delningar i sociala medier.
Ämnet tycks engagera.
En del läsare har hört av sig för att få veta mer om hur den allmänna och lika rösträtten egentligen drevs igenom i ett läge med hotande inbördeskrig och i skuggan av tidens enorma omvälvningar.
Det var några nervösa veckor, då besinningen besegrade raseriet.
Norrmännen högtidlighåller Eidsvollförfattningen från 1814, amerikanerna självständighetsdeklarationen från 1776 och fransmännen stormningen av Bastiljen 1789, historiska tilldragelser som markerade början på en ny tid. Sverige har en mer osentimental relation till sitt förflutna, men även vi äger ett sådant ögonblick.
Tisdagen den 17 december 1918 röjdes väg för något som numera tas för givet: demokrati.
Det har, som sagt, väldigt lite med Moderaternas föregångare att göra.
Under arbetet med en ny bok om svensk politik – med utgivning i mars på Historiska Media – har jag haft anledning att gräva ner mig i denna gastkramande episod med sina fascinerande inslag av politisk fingerfärdighet. Och alla som har sett Steven Spielbergs verklighetsbaserade film Lincoln, med Daniel-Day Lewis i rollen som USA:s störste president, kommer att känna igen sig i det följande. Ty detta är Sveriges modesta motsvarighet.
För att nå de högsta målen – i USA:s fall ett förbud mot slaveriet, i Sveriges fall allmän och lika rösträtt – var ledande politiska beslutsfattare beredda att tricksa, köpslå och framför allt besinna sig. Detta pragmatiska förhållningssätt är djupt rotat i Sveriges erfarenheter, artikulerat redan av Louis De Geer, en av 1800-talets främsta svenska statsmän: att "med målet ständigt i sikte aldrig stå stilla ... dock hellre stå stilla än äfventyra att få gå tillbaka".
Valet till riksdagens andra kammare i september 1917 utmynnade i stor vänstermajoritet. Liberalerna och Socialdemokraterna krävde en omedelbar författningsrevision för allmän och lika rösträtt. Den reform som Arvid Lindmans första högerregering hade genomfört 1907–1909 gällde enbart män och var inkomstgraderad, vilket inte har hindrat den tidigare moderatledaren Carl Bildt från att beskriva reformen som "det viktigaste enskilda steget på Sveriges väg till demokrati".
Högerstatsministern Carl Swartz lämnade in sin avskedsansökan den 2 oktober 1917, men konservativa rösträttsmotståndare kontrollerade fortfarande den indirekt valda första kammaren.
Med tanke på valresultatet framstod liberalernas Nils Edén som högst tänkbar regeringsbildare, men kung Gustaf V, ingen rösträttsvän, manövrerade febrilt för att undvika en vänsterkoalition, där Hjalmar Brantings socialdemokrater ingick; de hade ju republik på programmet.
Till sist hade kungen ingen annan utväg. Uppdraget gick till Edén och för första gången tog Socialdemokraterna plats i regeringen. Därmed knäsattes parlamentarismens princip: hädanefter skulle regeringen utgå från majoriteten i den folkvalda kammaren.
Men inte nog med det. Genom ett slugt initiativ föste Edén kungen och dennes rådgivare åt sidan. Den blivande statsministern avkrävde Gustaf V ett löfte om att "inga andra skulle komma mellan honom och oss". Edéns levnadstecknare Gunnar Wetterberg konstaterar: "Edén hade tvingat igenom den konstitutionella monarkin."
Regeringen tillträdde den 19 oktober 1917, i en tid då dramatiska förvecklingar avlöste varandra. I november grep bolsjevikerna makten i Ryssland, den 6 december proklamerades Finlands självständighet och i mars året därpå ingick centralmakterna och Ryssland freden i Brest-Litovsk. Finland störtades ut i inbördeskrig mellan vita och röda och tyska resurser frigjordes för västfronten innan amerikanerna hade hunnit intervenera med full kraft; utgången i världskriget var allt annat än given. Därtill försämrades livsmedelsläget i Sverige medan spanska sjukans lie började svepa över land och folk.
Men Edén och Branting var fast beslutna att förverkliga allmän och lika rösträtt, låt vara att en utmattad Branting lämnade regeringen i januari 1918 för att istället koncentrera sina insatser till riksdagen och arbetarrörelsen.
Våren 1918 stoppade första kammaren en rösträttsproposition. Den folkliga otåligheten växte. Men så bestämde sig Edén, historieprofessor och expert på statsrätt, för att utnyttja en möjlighet som uppenbarat sig.
En urtima, eller extra, riksdag hade kallats in den 30 oktober för att diskutera dyrtidstillägg för statsanställda. Urtiman kunde inte besluta i grundlagsfrågor, men Edén kom fram till att den skulle kunna fatta ett principiellt rösträttsbeslut som sedan kunde bekräftas av två lagtima, eller ordinarie, riksdagar. "Det gällde att handla snabbt för att taga ledningen i det psykologiska ögonblicket", mindes han.
Socialdemokraternas partistyrelse och LO ställde sig bakom regeringen och den 22 november överlämnades propositionen.
Under tiden närmade sig temperaturen kokpunkten. Den 9 november hade det utbrutit revolution i Tyskland, som också kapitulerade. Gustaf V var i upplösningstillstånd och lugnades av Fredrik Vilhelm Thorsson, skomakaren från Ystad som hade efterträtt Branting som socialdemokratisk finansminister. Sjöförsvarsminister Erik Palmstierna skrev i sin dagbok:
"Thorsson klappade kungen på axeln och sade: 'Majestätet skall inte vara oroligt; den här skivan klara vi."
I riksdagen tillsattes ett särskilt utskott för att förbereda det slutliga rösträttsförslaget. Branting blev ordförande. Han och Edén var införstådda med att beslutet måste tas i bredast möjliga enighet för att förhindra våldsamma konvulsioner. Därför inriktade de sig på att bearbeta mer återhållsamma och medgörliga högermän, däribland Carl Swartz.
Samtidigt ansattes högerledningen av tunga aktörer i det privata näringslivet med Marcus Wallenberg i spetsen, en ofta förbisedd aspekt på det demokratiska genombrottet. De tyckte visserligen att regeringsförslaget gick för långt, men såg inget alternativ: revolutioner är inte bra för affärerna.
Utskottsförhandlingarna var besvärliga, men man enades till sist om "att en reform så betydelsefull för vårt folks hela framtida offentliga liv, bleve så långt det vore möjligt åvägabragt under samförstånd mellan eljest motsatta meningsgrupper inom folket".
Branting uppnådde detta genom ett taktiskt mästardrag. Med några i praktiken betydelselösa justeringar gjorde han det möjligt för högerns representanter att gå tillbaka till sina partivänner och meddela att de åtminstone hade fått någonting.
Första kammaren utsågs av kommunala församlingar och högern var fixerad vid kammaren som en bastion för erfarenhet, förmögenhet och bildning. Branting höjde därför rösträttsåldern i kommunalvalen från 21 till 23 år och i landstingsvalen från 21 till 27 år och lade till ett begränsat så kallat utskyldsstreck: rösträtt kopplades till betald kommunalskatt.
Vänstersocialisterna, de revolutionärer som 1917 hade slängts ut ur det socialdemokratiska partiet, rasade mot vad de uppfattade som orimliga eftergifter. Men Branting stod fast. I riksdagens rösträttsdebatt den 17 december 1918 förklarade han:
"Det hade ... helt visst varit möjligt att genom ytterligare kraftansträngningar tvinga fram en reform i full enlighet med regeringens förslag ... Det hade varit möjligt – men under vilken upphetsning, under vilka lidelser ... Var och en förstår vilka samhällsvärden man då skulle ha riskerat genom att välja den vägen, nära intill den inbördes sammandrabbningens avgrunder, i stället för att nu vägen ligger öppen och klar fram till demokratiens mål."
Första kammaren antog förslaget utan votering och med ungefär samma resignation som prästeståndet när det 1865 accepterade representationsreformen. I andra kammaren begärdes tre voteringar, men förslaget segrade med bred marginal.
De lagtima riksdagarna 1919 och 1921 bekräftade grundlagsändringarna och kvinnor fick rösträtt från och med andrakammarvalet 1921. Fem kvinnor tog plats i riksdagen, denna förut exklusiva herrklubb, fyra i andra kammaren, en i första.
Så gick det till när Sverige blev demokratiskt.
Detta ögonblick bör vårdas i vårt kollektiva minne, inte exploateras och retuscheras för partipolitiska syften. Något som rent av skulle kunna vara ett moderat nyårslöfte.

Mer att läsa

Nils Edén. Sveriges statsministrar under 100 år, 5 (Albert Bonniers Förlag) av Gunnar Wetterberg.
Hjalmar Branting. Sveriges statsministrar under 100 år, 6 (Albert Bonniers Förlag) av Lars Ilshammar.
Tvåkammartiden. Sveriges riksdag 1867–1970 (Sveriges Riksdag) av Nils Stjernquist.
Storföretagarna och det demokratiska genombrottet. Ett perspektiv på första världskrigets svenska historia (Gleerups) av Sven Anders Söderpalm.
Andra kammarens protokoll 1918. Nr. 17.
Gå till toppen