Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

Egen härd är guld värd

För två år sedan låg julsakerna nedpackade i en utkyld husvagn. I dag pryder de vardagsrummet. För Brita Granström är inte längre hemlös. Hon bor med sin son och svärdotter i en trea, pyntad in i minsta vrå.

Sladden trasslar, trots att ljusslingan låg så perfekt i sin låda.
– Detta är det värsta med julen. Allt annat är roligt, säger Peter Granström.
Brita Granström, 69, ler igenkännande åt sin son medan hon försöker hjälpa till med sladdknutarna. På sekretären en bit bort ligger kulorna staplade, röda, gula och guldglittriga. Brita Granström har just packat upp dem ur kassen som sonen räddat ur den gamla husvagnen. En kasse som i flera år stått orörd, som ett förseglat minne som ingen av dem riktigt orkade blicka tillbaka på.
Det är hektiskt hemma i trean på Segevång i Malmö. Lägenheten ska städas, maten lagas, julgranen kläs och jobbet som gatuförsäljare av tidningen Faktum hinnas med.
– Det nya numret kommer ju nu, så det är viktigt att komma iväg och sälja, säger Brita Granström.
Varje dag, måndag till söndag, står hon utanför Coop på Bulltofta, precis som hon gjorde för två år sedan då vi sist sågs. Strax före jul 2011 berättade Brita Granström i ett reportage i Sydsvenskan om drömmen att få fira jul i en egen bostad. Att slippa flytta runt mellan bekantas soffor. Att få ha en egen säng.
– Det har jag nu. Min säng är här inne. I mitt rum, säger hon och visar oss in i sovrummet.
I september 2012 erbjöd socialtjänsten Brita Granström en etta i Västra hamnen. Hon flyttade in, lycklig över att äntligen ha en varm lägenhet och en dörr att stänga om sig. Men hyran på 6 800 kronor slukade nästan hela pensionen. Peter, 37, och hans fru Anette Granström, 26, bodde då hemma hos Anettes mamma. Men i höstas flyttade mamman till en annan lägenhet och ett av de två sovrummen blev ledigt.
– Peter och hans fru behövde hjälp med hyran, men min hyra var så hög att jag inte kunde hjälpa dem. Så jag flyttade in här hos dem. Nu kan vi hjälpas åt, säger Brita Granström.
Hjälpas åt är just vad de alltid har gjort. Peter Granström har varit utan jobb länge, hans fru praktiserar som städare på Samhall och Brita har sin folkpension. Det är inga stora inkomster, men lägger de ihop klarar de sig.
– Och vi säljer ju Faktum. Ibland får vi 50 kronor om dagen, ibland 200. Hälften sparas till inköp av nya tidningar och resten kan vi köpa mat och så för, säger Peter Granström, som själv står vid Bunkeflo centrum från morgon till eftermiddag sju dagar i veckan.
När Peter Granströms tidningar är slut brukar han få en extra att sälja av Brita. De ringer på mobilen under dagen, håller koll på varandra. På kvällarna samlas de, som ett litet familjeföretag, hemma i köket och bokför dagens resultat.
– Sedan brukar Peter laga middag åt oss alla tre. Min son är en hejare på att laga mat, säger Brita Granström.
En djup mansröst fyller rummet med ”O helga natt”. Peter vecklar ut grenarna på plastgranen så att den blir tätare.
– Från första december är det bara julmusik som gäller för mig. Precis som för min far, julmusik och en öl i handen, säger han.
– Men han skulle inte ha vanlig öl inte, utan starköl, säger Brita. Och på den tiden, med din far, hade vi ett helt berg av julklappar under granen.
”På den tiden” tog slut för sex år sedan, när Brita Granströms man och Peters pappa gick bort efter en tids sjukdom. De bodde i hus och Brita jobbade som trappstäderska på MKB, innan värken tog knäcken på knäna. Peter Granström jobbade på McDonald’s, liksom hans far länge hade gjort, men slutade för att hjälpa sin mamma att vårda pappan i hemmet under hans sista tid i livet.
Ett och ett halvt år senare, efter tung sorg och svåra kriser, bodde Brita Granström inte längre i ett hus. Hon bodde i en husvagn. En vagn för kall att sova i på vintern. För att dryga ut folkpensionen samlade hon burkar på stan.
– Det är svårt att tänka på allt som varit. Så är det, säger hon.
Imorgon ska de fira här hemma, tillsammans med Anette Granströms mamma. Äta Peters griljerade skinka, prinskorvar och köttbullar. Titta på Kalle Anka, njuta av kulört sken från granen och ge varandra varsin julklapp.
– Men egentligen önskar jag mig ingenting. Jag har redan allt, säger Anette Granström.
– Ja, det är gemenskapen som är det viktiga. Genom alla år har vi alltid firat jul tillsammans, på något sätt. Vi håller ihop och hjälps åt, säger Brita Granström.
Hon ler med lätt glansiga ögon.
– Men nu är det ju så mycket bättre. Vi bor här tillsammans.
Läs alla artiklar om: Jul 2013
Gå till toppen