Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Svenska fotogiganter intar Paris

”Den svenska skolan” är het i Paris just nu. Per Lindström ser tre svenska fotogiganter inta den franska huvudstadens utställningsväggar.

”Den svenska skolan” firar stora triumfer i den franska huvudstaden. På Svenska Institutet kan man se Christer Strömholm och J H Engström och på en av stadens riktigt tunga institutioner när det gäller fotografi, Bibliothèque nationale de France, Anders Petersen. Strömholm överraskar med en serie fina porträtt, några aldrig tidigare utställda, och Engström bjuder på ”Sketch of Paris”, som visades första gången på Landskrona fotofestival i somras. Men det är Petersen som drar till sig allas beundrande blickar med över tre hundra fotografier fyllda av svartvit längtan och oförlösta minnen.
Och som om inte dessa utställningar vore nog släpper Anders Petersen en stor monografi i fyra upplagor, på svenska, engelska, tyska och franska, och J H Engström tre (!) fotoböcker, den första heter som utställningen ”Sketch of Paris” (Bokförlaget Max Ström), den andra ”Ende und Afgang – Early Trips” (Edition André Frère) och den tredje ”Långt från Stockholm” (Mörel Books). Men Stockholm är inte så långt från Paris som det kan verka. Fotografiska har varit med och producerat Petersenutställningen och Bokförlaget Max Ström har ansvarat för boken, som tack vare formgivaren Patric Leo och två insiktsfulla texter av Petersenkännarna Urs Stahel och Hasse Persson lyfter till närmast himmelska höjder.
Urs Stahel noterar att Anders Petersen på sin egen hemsida avslutar med att berätta att han har sitt mörkrum i Stockholm, Sverige. Det är en betydelsefull mening i en genomdigitaliserad tid, menar Stahel. Petersen skriver inte var han bor men var hans mörkrum – hans trygghet och reträtt – finns och liknar fotografen vid en alkemist som trollar fram bilder av ingredienserna ljus, skugga och silveroxid: ”Mycket mörka svartvita bilder som för honom än i dag är mer färgstarka och levande än alla bjärta färgfoton.”
Stahel ringar in ”den svenska skolan” som tog sitt avstamp efter andra världskriget och som bygger på att fotografen respekterar sig själv och andra, inte fastnar på ytan utan går vidare och hela tiden närmar sig det han söker mer och mer … ”Parametrarna förskjuts stegvis, det objektiva förevisandet av världen förvandlas till subjektiv förnimmelse, det fotografiskt verklighetstrogna förskjuts mot sanningsenlighet.”
Fotografen tar synbart steget in i bilden. Han kommer fram ur sitt gömsle, blottlägger sig, stiger ner från fältherrens utsiktspunkt och beger sig ut på fältet, träder in, tar del och blir till ett inslag i bilden. För Anders Petersen handlar det om något större än fotografi – om livet. Hans drivkrafter har varit – och är – nyfikenhet och medmänsklighet. Urs Stahel skriver:
”… knappt en bild från livets mittfåra, från den balanserade, helgarderade säkerhetszonen, borgerlighetens så kallade normalitet, utan istället bilder av sprickor, av tvång, av längtan, av förtvivlans gapskratt – och av ett djupt bejakande av det enda liv som vi har.”
Ljus förvandlas till skugga i Anders Petersens fotografier, yta till djup och normalt till ”omoral”: ”Tillvarons grund, själva dess fundament, kallar på oss och tränger igenom samhällets slöja av regelverk.”
Anders Petersens livsresa är som en dagbok fylld med visuella möten med människor och djur. Och nästan alla hans fotografier handlar om samförstånd. Vi går runt på utställningen och stannar framför en bild som länge fascinerat mig. Jag har gett den namnet ”Den japanske demonstranten” men får veta att det är en man i Stockholm som blivit påkörd på Vasagatan och dör i samma 125-dels sekund som bilden tas. Det var sextiotal och Anders Petersen kom förbi och fick syn på mannen på båren med knäppta händer, som om han bad en bön. Fotografen frågade om han fick ta en bild och fick ett nickande till svar men det dröjde innan han kopierade den. ”Olycksman” blev aldrig någon tvåspaltare i Aftonbladet men väl en fotografisk ikon några decennier senare. Varför jag fått för mig att mannen var en demonstrant, nedslagen av japansk polis, vet jag inte och vad den egentligen föreställer spelar mindre roll, det är magin i mötena med människor i ölhallen i Hamburg (Café Lehmitz), på nöjesfältet i Stockholm (Gröna Lund), bakom lås och bom (Fängelse), i långvården (Rågång till kärleken) och i psykvården (Ingen har sett allt) som betyder något.
För Anders Petersen handlar det mindre om att fånga vad han ser på bild och mer om att förmedla en känsla. Han söker sig till samhällets utkanter och har aldrig tvekat att ställa sig öga mot öga med det skrämmande och obehagliga – det är i mötet med de utsatta som han finner den ärlighet och uppriktighet som han söker. Och det handlar mindre om att försöka fånga det han ser och mer om att förmedla en känsla.
I valet mellan böcker och utställningar föredrar han böcker: ”Utställningar är mer kortlivade, de försvinner. Böckerna däremot finns kvar och behåller en annan värdighet, en annan närvaro. Betraktelsesättet är annorlunda. Man ser inte bilderna på samma sätt när man försjunker i en bok som när man går runt på en utställning. Också tillblivelsen skiljer sig. När man gör en utställning utkämpar man ett fältslag. Man ser vilka styrkor som finns och hur man bäst kan gruppera dem. I en bok är det berättelsen och frågorna som är viktigast. Så är det med utställningar också, men på ett annat sätt.”
Trion Strömholm-Petersen-Engström har mycket gemensamt. Deras livsresor hakar i varandra och de tar, var en på sitt sätt, fotoboken till närmast himmelska höjder. Och att de tre nu möts i Paris är naturligtvis ingen slump. Staden vid Seine var en gång Christer Strömholms och under två år i skarven mellan sjuttio- och åttiotalen också J H Engströms då han bodde där med sina föräldrar. Uppbrottet från Värmland måste ha varit omtumlande – som den kavalkad som ”Sketch of Paris”, J H Engströms elfte fotobok, bjuder på. Inte heller han har valt att rikta sin överrumplande kamera mot det sönderfotograferade Paris. Och det behövs inga Eiffeltorn eller triumfbågar för att vi ska veta att vi är i staden som har samma lockelse som ”Petersenland” alltid haft – har man en gång varit där vill man dit igen.
Gå till toppen