Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Fri debatt kräver motröster

Publicisters främsta uppgift är inte att begränsa debatten utan att göra den så vid och fri som möjligt.

Att låta motröster komma till tals är viktigt, resonerar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson.
Därför har tidningen inlett en serie där kritiker får gå i direkt polemik mot tidningen. Göran Lambertz har angripit Expressens hantering av Quickaffären och igår gavs Göran Hägglund (KD) utrymme att kritisera hur tidningens ledarsida argumenterar mot vinster i välfärden.
Även på Sydsvenskans ledarsida dyker motröster upp med jämna mellanrum: krönikörer som har en annan politisk utgångspunkt än den liberala.
Men det finns en växande och inte minst allt mer högljudd kör som ser motröster som något förkastligt, som betraktar kontroversiella åsikter som oönskade, som kort sagt kräver rättning i debattledet.
Ett aktuellt exempel är en krönika av DN-medarbetaren Nathan Shachar – ”Skojares och svindlares bransch” (2/1), ett polemiskt frontalangrepp på psykiatrin och läkemedelsbranschen.
Publiceringen av krönikan utlöste en våldsam kritik och jämfördes bland annat med att publicera artiklar som förnekar Förintelsen. Prenumerationer sades upp.
Att Shachars krönika några dagar senare bemöttes – som brukligt är – i en replik från en rad experter gjorde inte mycket för att dämpa vreden.
En liknande storm uppstod i december efter att DN publicerat en annons för boken Invandring och mörkläggning. Den gången borde DN ha vägrat annonsplats, ansåg kritikerna.
”Ni skulle bli nedstämda om ni såg alla krav jag hela tiden får om att inskränka debatten i olika frågor”, kommenterade DN:s chefredaktör Peter Wolodarski.
I en för kritiken representativ och för frågan principiellt intressant krönika i Göteborgs-Posten (5/1) menade Elin Grelsson Almestad att Peter Wolodarski genom publiceringen och sitt försvar av den sällade sig ”till dem som menar att det fria tyckandets värde är högre än den korrekta informationens”.
Enligt Grelsson Almestad finns det frågor där vetenskapliga bevis, kollektiva moraluppfattningar eller historiska lärdomar gör diskussion överflödig, rent av kontraproduktiv.
Så kan det förstås vara. Svårigheten ligger i att peka ut vilka vetenskapliga, moraliska och historiska sanningar som är eviga. Alla är det som bekant inte.
Mycket av det som idag betraktas som sanning sågs en gång som lögn och förbannad dikt. Det som idag kan beskrivas som kollektiva moraluppfattningar har i många fall uppkommit efter att tidigare kollektiva moraluppfattningar övergetts. Historiska lärdomar omvärderas ständigt.
Att fakta ska vara heliga, medan åsikter måste få vara fria, är en bra grundprincip. Dessvärre är den inte alltid lätt att leva upp till.
Fakta är inte alltid otvetydiga. Vad som betraktas som fakta – även det som ibland kallas vetenskapliga fakta – har dessutom en besvärande förmåga att förändras över tid, en förändring som i regel drivs fram genom att en gång etablerade sanningar ifrågasätts.
Det finns så klart ”sanningar” som förkastats och som det inte är särskilt meningsfullt att diskutera. En gång trodde människor att jorden var platt, och att solen kretsade kring jorden.
Men det finns – inte minst med tanke på vetenskapens egen historia – anledning att vara ödmjuk inför begrepp som ”sanning” och ”fakta”.
Att vägra bereda plats för en debattartikel eller en annons är inte liktydigt med censur. Helt korrekt. Ibland är det en publicistiskt ansvarsfull linje att tacka nej.
Men det är inte publicisters främsta uppgift att begränsa debatten utan att göra den så vid som möjligt.
Yttrandefrihet finns inte till för de röster som ingår i konsensus, de uppfattningar som omfattas av så gott som alla och envar. Yttrandefriheten finns för att skydda de avvikande åsikterna, för att garantera att även motröster – om än obekväma – får höras.
Gå till toppen