Kultur & Nöjen

Ett namn att viska allt högre

Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne. Övers Jan Henrik Swahn. 10TAL Bok.

I Martina Lowdens ”Allt” står det på ett ställe ”Att allt mitt kött ska bli till ord”. Boken kom 2006. Det är bara åtta år sedan, men ändå känns det som att Lowdens fina bibeltravestering har åldrats. Hon var sjukt hipp då, och ordets kyliga distans (motsatsen till köttets intimitet och närhet) blev talande för en ironisk och problematiserande generation hipsters. Nu anar jag förändring, med en annan författare på hipphetstronen: Olga Ravn. Hon figurerade nyligen i 10TAL, och sedan debuten på danska förra året har namnet viskats allt högre.
Jag vet inte om motsatsen till Lowdensentensen är möjlig, men jag tänker att om den är det, är Ravns debutbok ett rejält försök. Hos henne vill texten bort från sig själv – mot kroppen, köttet, det lekamliga. Som resultat är den inte längre, med Ravns egna ord, ”en avslutad ordning” som kan underställas en tolkning. Det finns nämligen ett slags språklig rörelse i dikterna som verkar för att söndra utsagor och grammatik, det som gör språket till ett verktyg där vi översätter våra själar, eller vårt kött, till dechiffrerbar och avsedd kommunikation. Till ord.
Känns det igen? Visst. I både Danmark och Sverige har den språkkritiska traditionen varit stark sen 60-talet. Men det som skiljer Ravn från äldre generationers språkkritiska diktare är att hon inte är särskilt upptagen av språket. Här står något annat på spel. Därför är det svårt för den som är intresserad av vackra och poetiska meningar att hämta munsbitar ur ”Jag äter mig själv som ljung”. Mycket av tankearsenalen är hämtad ur den sena feministiska och poststrukturalistiska filosofin, som kritiserar tanken om ett sammanhållet jag som fritt och kroppslöst diktar om världen.
Ravn tycks sträva efter att göra kött av ord, genom att upphäva språkets reglerande och normerande våld. Ett våld vi föds in i, och som berättar för oss om personerna vi är, könen vi är – skinnen och kropparna vi är. Dikterna behandlar bröst, bröstvårtor, kroppar som utsöndrar sekret, har ägglossning. Hon skriver inte om dem som förfallna, äckliga fenomen, utan vrider bilden av dem, gör dem nya. Resultatet är förstås en bitvis svårbegriplig text. En som vill oavbruten rörelse snarare än att skriva i metaforer och bilder som ligger där för läsaren att tugga och tolka.
Ibland är det dock som att korskopplingen mellan teoretisk-filosofiska perspektiv och poesi blir för ytlig och osmält (vilket också blir påtagligt i Jenny Tunedals efterord). Framför allt i bokens inledande passager. Som en gång Freud, är det nu den franska filosofen Gilles Deleuze som ska ge poesin lite filosofisk legitimitet. Jag menar inte att en sådan korsbefruktning är av ondo – men jag tror inte att den i sig är av godo heller.
Gå till toppen