Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En skattkammare fyller 80 år

Skissernas museum, Lund, t o m 21/4.

År 2014 fyller Skissernas museum åttio år. Närmast världsunikt i sitt slag grundades det 1934 av konsthistorikern Ragnar Josephson som drevs av intresset för den konstnärliga processen. Alla dessa nerkastade infall, anteckningar, skisser och skrymmande modeller. Vem brydde sig om dem? Snabbt växte samlingarna under namnet ”Arkiv för dekorativ konst”, och fick tidigt en internationell inriktning. Idag utgör de en skattkammare, med sina oräkneliga, ofta oväntade ingångar in i framför allt 1900-talets och samtidens konst. Det är också med två utställningar som tydligt tar fasta på kärnverksamheten som museet går in i jubileumsåret. ”Konstverkets födelse – Per Wizén och collagets subversiva kraft” griper med sin inledande titel direkt tillbaka på Ragnar Josephsons bok om det konstnärliga skapandet. Samtidigt berättar utställningen ”Sverige i FN – Konst och samtal i det globala rummet” om det krävande, omfattande arbete som föregår större konstverk i det offentliga rummet, i detta fall den prestigefyllda FN-skrapan i New York. Men gemensamt för båda är att de förmedlar den kittlande, smått berusande känslan av att få kika in i konstnärens huvud och ateljé, som Skissernas museum gjort till sitt kännetecken.
Att modeller äger en särskild dragningskraft har museet genom åren gett rika prov på. Så även nu när förslagen till en ny ridå till Ekonomiska och sociala rådets sal i FN:s högkvarter visas (interiören formgavs under 1950-talets början av Sven Markelius). Att ridån, som täcker salens vidsträckta glasfasad mot East River, av säkerhetsskäl måste skydda helt från insyn, speglar alltför tydligt 2000-talets spända världsläge och FN:s pressade roll. Såväl Clay Ketters och Charlotte Gyllenhammars som Jonas Dahlbergs bidrag har sin styrka. Men det var Ann Edholms visuellt slagkraftiga ”Dialogos” som blev det vinnande förslaget. Med sin geometriska abstraktion knyter hon an till salens båda tidigare ridåer av Marianne Richter och Sven Markelius. Intressant nog står det historiska materialet från Richters arbete – skisser, brev och färgprov med mera – för den mest givande inblicken i det konstnärliga arbetet.
Per Wizén å sin sida klipper och klistrar. Fast resultatet är bedövande måleriskt. Som en färd in i renässansens och barockens sköna bildrum med dess mättade färgskalor av umbra, ockra och karmosinrött. Här drabbar riddare samman i blänkande rustningar, medan jaktmarkens täta grönska lockande breder ut sig. Vid en närmare blick är inget vad det synes vara. Bit för bit konstruerar Wizén sina bilder, byggda på brottstycken av detaljer, stämningar och karaktärer från Paolo Uccellos och Caravaggios måleri. Vad som behövs är travar av konstböcker, en vass skalpell och månaders tålamod.
På Skissernas blottläggs nu hela processen. Med minutiös omsorg fogas hundratals, kanske tusentals fragment samman till en ny historia. Slutligen fotograferas collaget och printas kraftigt förstorat ut, för att åter närma sig måleriets skala. Men allt är nu annorlunda. Små skiftningar i ljuset, händer som smeker och håller fast, strider som utkämpas för gåtfulla syften. Det förvillande välbekanta ger vika för det dunkelt eggande. Konsthistoriens fasta mark förvandlas till ett gungfly av makt, begär och vånda. Suggestivt driver han tematiken vidare när han i den ännu pågående serien ”Subterranean” underminerar Alice i Underlandets redan oroande värld. Det är en övertygande presentation som visar hur Wizén under de senaste åren trängt allt djupare i sitt konstnärskap.
Gå till toppen