Hur kunde vi ha så fel? Med vi menas den generation som föddes på 1940- och 50-talen. De flesta av oss var övertygade om att vi bevittnade religionens svanesång. Den var en samling myter som ingen vettig människa längre borde fästa något avseende vid. Prästerna var i bästa fall anakronismer, i värsta fall parasiter. Det var bara en tidsfråga innan kyrkorna reducerades till arkitektoniska minnesmärken. Att det i en snar framtid skulle byggas moskéer i Sverige var en tanke så främmande att ingen förmådde tänka den.

Visst kunde man se religion lite här och var också i det förment så upplysta Europa. Att påven Johannes Paulus II samlade enorma människomassor var han än drog fram i det gamla Central- och Östeuropa bortförklarades genom att säga att det var motståndet mot kommunismen som samlade folket, inte stödet för den katolska kyrkan. Ungefär som i Iran där vi naiva såg de folkmassor som hälsade den återvändande ayatollah Khomeini som en manifestation mot shahen av Iran, inte som ett stöd för islam.

Istället för att tyna bort så har religionen gjort en comeback, en kraft som på gott och ont verkar ha ersatt döende eller i alla fall trötta ideologier. Marxister har – åtminstone i vissa delar av världen – fått ge vika och lämna plats för andra typer av fundamentalister. Gemensamt för båda grupperna är att de anser sig sitta inne med den slutgiltiga sanningen om hur världen är beskaffad och att de visar föga tolerans för avvikande uppfattningar.

Den som inte tar med religionen i beräkningen kommer inte att begripa hur världen av idag fungerar. När den nye påven Franciskus predikade, jag höll nästan på att skriva ”uppträdde”, i Brasilien drog han mera folk än Rolling Stones. Om John Lennon fått leva hade han knappast idag vågat jämföra sig med Jesus.

Diskussionen kring religionen har polariserats och flera namnkunniga författare har häftigt angripit den. Det är inte utan att man kommer att tänka på den bekanta uppdelningen av ateister i två grupper: de som inte tror på Gud och de som i Gud ser sin personliga fiende.

Klart är att religionen inte håller på att försvinna, men den kan inte heller längre räkna med att slippa också skarp kritik, både för sina dogmer och för sina sociala konsekvenser.

Men som utomstående måste jag ändå hysa en ibland motvillig beundran för en institution som blomstrat i tusentals år och det kanske just genom att trotsa tidsandan: att inte följa trender utan istället våga utmana sådana. Så länge ingen tvingas till medlemskap i en sekt eller församling måste vi respektera rätten att omfatta trosföreställningar som kan tyckas gammalmodiga, otidsenliga eller rent ut sagt reaktionära. Men det betyder inte att vi hedningar alltid måste hysa respekt för exakt vad en viss religion predikar.