Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Vi kan inte använda konsten som manual för livet

I Jeanette Wintersons litterära skildring av sin barndom, "Det finns annan frukt än apelsiner", finns en vän som hjälper henne mot den aggressiva modern.

Anna Odell.Bild: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD
Men någon sådan kompis fanns inte i verkligheten. Winterson klarade inte av att skildra det totala mörkret utan var tvungen att tända ett litet, fladdrande ljus. Det kan ses som den vuxna Jeanettes omtanke om den lilla Jeanette. Eller ett sätt att experimentera med historien. Tänk om det hade varit så här i stället.
Så gör även konstnären Anna Odell i sin hyllade spelfilm ”Återträffen”. I verkligheten bjöds hon aldrig in när grundskoleklassen hade fest tjugo år efter skolans slut. Filmen inleds därför med en fiktiv fest där Anna Odell klirrar i glaset och gång på gång berättar om det nio år långa helvetet, hur hon till slut kände sig lika äcklig som de andra påstod att hon var. Ingen i festsalen förmår hantera konfrontation på ett bra sätt. Vi var ju bara barn, ropar någon.
I ”Återträffens” andra del visar hon upp den inspelade festen för några gamla klasskamrater (gestaltade av skådespelare, men det är baserat på autentiska samtal). De skruvar på sig. Var verkligen jag så hemsk mot dig?
Någon genuin ursäkt får hon aldrig. När hon ska konfrontera den värsta mobbaren har hon sällskap av en av skådespelarna från den fiktiva festen. Han är också vid hennes sida när hon går genom skolkorridoren. Han ler mjukt mot henne. När eftertexten rullar funderar jag på om han inte är en motsvarighet till Wintersons låtsaskompis.
Det är mästerligt genomfört. Odell laddar fiktionen med dokumentärens autenticitet och tvingar publiken att konfrontera sig själv. Filmen, som nominerats till fyra guldbaggar, har inspirerat till en mängd artiklar om mobbning och grupptryck.
Men de senaste veckorna har det också kommit en backlash. I Aftonbladet påstår Anders Johansson (3/1) att kritikerna missat att filmen struntar i ”alla klassdimensioner, vuxenvärldens ansvar, skolpolitiken”. Kvar finns endast den personliga revanschen, hävdar han. I DN Kultur tar filosofen Tulsa Jansson till storsläggan (9/1) och anklagar filmen för att hänga ut de forna klasskamraterna: ”Om vi alla intar ett ’vi och dem’-perspektiv gentemot mobbare och också menar att mobbarna förtjänar att skadas, att lida; har inte mobbaren i oss själva vaknat då?”
Det är ett häpnadsväckande krav de ställer, att den som undersöker samhällsproblem ska vara lika moraliskt uppbygglig som Pogo pedagog. Som om konst vore en enkel livsmanual. När Stephen King låter den mobbade Carrie utplåna sin klass är det inte en uppmuntran till massmord. På samma sätt som Timbuktu inte uppmanade till misshandel av en viss partiledare.
Anna Odell har påtalat i flera intervjuer att hon inte ska förväxlas med ”Anna Odell” i filmen och aldrig skulle ha gjort så i verkligheten. Filmen är en hämndfantasi men den levererar inget enkelt svar på frågan om vårt ansvar för det barn vi en gång var.
Gå till toppen