Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Guy Standing: ”Prekariatet är en framväxande klass”

Ekonomiprofessorn Guy Standing besökte nyligen Malmö, en stad där hans idéer om prekariatet är särskilt relevanta. Karin Arbsjö träffade honom för en intervju.

Det är Skiftesföreläsning och fullsatt i hörsalen på Malmö högskola. Den brittiske professorn och författaren Guy Standing frågar hur många som förväntar sig att få ett fast jobb i framtiden. En handfull av de fyrahundra personerna räcker upp handen.
Det är en talande illustration av det som Standing definierar som ett av problemen för en framväxande global samhällsklass, från Japan till Spanien: Allt fler utbildar sig för att sedan inse att det inte lönade sig. Lotten de satsade på, säger han, blir allt mindre värd. De är en del av medelklassen som inte förväntar sig en fast anställning, som kanske inte heller eftersträvar det, men som ändå kommer att behöva trygghet.
I Standings definition av prekariatet ingår två andra grupper som också lider av brist på beständighet och trygghet: Den gamla arbetarklassens barn, vars föräldrar hade jobb och en yrkesidentitet, men som själva inte tar sig in på arbetsmarknaden, och vars frustration ofta får dem att rösta på högerpopulistiska partier. Och migranterna, som ofta har de sämsta arbetsförhållandena och får bära skulden för de två förstnämnda gruppernas problem.
Föreläsningens moderator har tagit med sig ett tomt blåbärspaket för att illustrera sin fråga: kan utnyttjade thailändska bärplockare i Norrland och arbetslösa akademiker i Malmö verkligen sägas ingå i samma grupp? Standings svar på frågan är ja.
– Prekariatet är en framväxande klass som håller på att förlora allt fler grundläggande rättigheter. Men det är en klass som krigar med sig själv och vars delar har olika agendor, säger Guy Standing.
Han är på blixtvisit i Malmö för att prata om boken ”Prekariatet”. En text vars relevans kommer att öka under supervalåret 2014. När Filosofiska rummet i P1 nyligen diskuterade hans idéer, var panelen överens om att Standing ringar in något fundamentalt, även om prekariatet fortfarande är ett vagt begrepp.
Boken bygger på hans flera decennier långa forskning om arbetsmarknaden – bland annat som utredare i Sverige för FN-organet ILO på åttiotalet. Över ett glas juice på Lilla torg berättar han att han sedan boken kom ut har rest över hela världen. I London spelas en pjäs baserad på boken, och i en trailer för pjäsen varvas ett tal av premiärminister David Cameron med bilder på brinnande bilar.
Standing varnar visserligen för att vi kan vänta oss vrede från prekariatet. Men det är långt från någon uppmaning till kravaller. I stället uppmanar han gruppens olika delar att komma samman och kräva inflytande.
Den enklaste definitionen av gruppen han talar om utgår från anställningsförhållanden. Att personer är visstidsanställda, projektanställda, praktikanter, bemanningsanställda, anställda under slavliknande former eller arbetslösa i stället för att ha fasta jobb.
Men det mest intressanta med prekariatet, menar Standing, är egentligen inte hur de är eller inte är anställda, utan vad det gör med deras liv. Det är en grupp som saknar yrkesidentitet, som tappar kontroll över sin tid, som lever med en kronisk känsla av osäkerhet och ofta saknar sådant som sjukförsäkring, semester och pension. Och det är en grupp vars rätt att ta del av välfärdssystemen villkoras allt mer.
– För första gången ser vi en växande klass som förlorar rättigheter i stället för att vinna dem, säger Guy Standing.
Förra året rankades Malmö av OECD som världens fjärde mest innovativa stad, och Emporia blev valt till världens bästa köpcentrum. Samma år visade Malmökommissionen i sin rapport att medellivslängden skiljer sig fem år mellan människor i olika, angränsande stadsdelar. Och samma år var en fjärdedel av Malmös ungdomar öppet arbetslösa eller i program med aktivitetsstöd.
På S:t Tomasgården i Hermodsdal sitter kundstödjaren Elbasan Januzi och väntar på ungdomar som är inskrivna i projektet Bryggan, Arbetsförmedlingens uppsökande verksamhet.
– Det är mycket jobb att vara arbetssökande. Du måste hela tiden träffa någon, prata med någon. Man mår sämre med tiden, säger Elbasan Januzi.
In genom dörren kommer 19-årige Armin Ramadanovic, som sökt jobb sedan han gick ut gymnasiet i våras.
– De flesta jag känner får sex månaders praktik, sen får de sparken, sen sex månaders praktik, sen sparken. Det blir ett kretslopp av utnyttjande.
Kärnan i regeringens arbetslinje är att det ska löna sig att arbeta, och därför vara svårt att vara arbetslös. Är tillvaron för arbetslösa tuff kommer fler att söka jobb.
Guy Standing är väl insatt i den modellen, och ger inte mycket för den.
Enligt honom är det lönlöst att hoppas på fasta jobb för prekariatet, eller för den delen att kräva en mindre flexibel arbetsmarknad. I stället måste definitionen av arbete göras om. Det går helt enkelt inte att fortsätta bygga hela trygghetssystemet på förutsättningen att alla lönearbetar.
Han förespråkar därför att bidragssystemet ersätts av en ovillkorad basinkomst, som täcker mat, hyra och grundläggande behov. En medborgarlön helt enkelt – en idé som diskuterats i akademiska sammanhang under flera decennier, men som politiskt har varit mer eller mindre död i Sverige de senaste åren och som till och med Miljöpartiet nu strukit från sitt partiprogram.
Men på flera håll i Europa växer engagemanget för basinkomst. Och utanför föreläsningssalen står en lokal organisation och samlar in namnunderskrifter.
– Att folk inte skulle vilja arbeta är ett av de dummare argumenten mot basinkomst. Psykologiska och empiriska experiment har visat att människor som har en grundläggande trygghet är mer benägna att arbeta, och mer produktiva, säger Guy Standing, och hänvisar till pågående försök med basinkomst i Indien och Brasilien.
Utanför Arbetsförmedlingen på Kungsgatan stressar en ung kille förbi med en dataportfölj över axeln. Han säger ”Komvux Södervärn” och ”Studie- och yrkesvägledningscentrum” i mobilen.
De flesta kan leva sig in i hur det prekariserade medvetandet ser ut. Framför allt handlar det om att inte ha kontroll över sin egen tid.
– Man vet inte vilket som är det bästa sättet att använda den. Ska jag nätverka? Utbilda mig mer? Tillfredsställa någon byråkrat som eventuellt kan ge mig bidrag? Samtidigt förväntas man vara en konsument och bygga upp sina skulder, säger Guy Standing.
Just nu vägrar de flesta politiska partier att lyssna på prekariatet.
– Socialdemokraterna och mittenpartierna sätter händerna för ögonen och säger bara: Ni måste arbeta! till unga människor. Facken och socialdemokratin har klamrat sig fast vid en förlegad syn på arbete.
Men för honom har en sak blivit tydlig under de senaste åren på resande fot: Prekariatet växer. Snart är de inte längre 20 procent utan 35 procent, 40 procent.
Då kommer det bli allt svårare att avfärda deras situation som inviduella problem.
Gå till toppen