Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Det krävs två för tango

Försvar i samverkan med andra, säger statsministern. Men när den egna förmågan sviktar och grannländer visar ljumt intresse blir det allt mer orimligt att säga nej till Natomedlemskap.

Ett Natomedlemskap är inte aktuellt för Sveriges del, slog statsminister Fredrik Reinfeldt (M) fast när Folk och försvars årliga rikskonferens igår inleddes i Sälen.
Inget brett stöd finns i riksdagen för ett sådant medlemskap, konstaterade statsministern som också lovade:
”Jag tänker inte driva upp konflikt kring detta.”
Medan strålkastarljuset riktades mot försvarsdebattörerna i Sälen passade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap på att publicera en undersökning där det framgår att allmänhetens inställning till ett Natomedlemskap blir allt mer positiv – 36 procent av svenskarna anser att Sverige ska bli medlem i alliansen snarast eller på sikt. Det är 6 procentenheter mer än i fjol.
Fast enligt Reinfeldt går det bra för Sverige – utan medlemskap i Nato. Han poängterade att landet är på väg att uppnå det nya insatsberedda försvar som riksdag och regering i bred enighet har fattat beslut om, även om justeringar ”som alltid” behövs. Sedan 2006 har Sverige, framhöll statsministern, byggt en ökad militär förmåga och skapat bättre ordning och reda i försvarets ekonomi.
Inte alla kvalificerade bedömare håller med om beskrivningen av försvarsförmågan – talande är att Finlands president Sauli Niinistö igår fick svara på frågan om han är oroad över ett säkerhetspolitiskt vakuum i Sverige. Och nej, han är inte oroad.
Men bekymren över det svenska försvarets förmåga har sina randiga skäl.
För drygt ett år sedan blev enveckasförsvaret ett begrepp, då ÖB Sverker Göranson uttalade sig om Sveriges försvarsförmåga i en nyårsintervju i Svenska Dagbladet. ÖB:s besked var att Sverige kan stå emot ett angrepp med ett begränsat mål, i ungefär en vecka på egen hand.
Strax därefter, under fjolårets rikskonferens, klargjorde Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen att Sverige inte kallt kan kalkylera med att Nato ställer upp:
”Man kan inte stå utanför Nato och samtidigt få allt som Nato ger.”
I gårdagens tal betonade Reinfeldt betydelsen av samverkan med andra – med Nato, EU och de nordiska länderna.
Också när det gäller det nordiska försvarssamarbetet möts den svenska försvarspolitikens företrädare av ljumt intresse och bistra besked:
Häromdagen framkom i Ekot att Norge säger nej till idén om att de nordiska ländernas stridsflygplan ska turas om att skydda länderna: skyddet av Norges luftrum är en del av Natos grundläggande uppgifter, här varken kan eller behöver Sverige delta.
Samverkan kräver motparter. Det behövs två för att dansa tango.
Framtidens säkerhetshot är svåra att förutsäga. Men det är farligt att, som Reinfeldt, tona ned riskerna med utvecklingen i Ryssland.
Det är också en dålig idé att förlita sig på ett slags vaghetens och förhoppningarnas alternativ, istället för att öppet ansluta sig till demokratiernas förpliktigande, säkerhetspolitiska samarbete.
Försvarsberedningen ska i slutet av mars lämna en rapport med analyser och förslag för det svenska försvaret för perioden efter 2015. Då och framöver behöver Sverige en het debatt om utmaningar och säkerhet. Folk och försvar kan sätta fingret på frågan igen:
Hur ska Sverige ha det?
Svara ärligt.
Gå till toppen