Efter att Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund backat från sitt påstående att Koranen godkänner våldtäkt som straff mot otrogna kvinnor hävdade han istället att shariadomstolar utdömer sådana straff även om dessa inte nämns i Koranen. Han tänker antagligen på en händelse i den pakistanska byn Meerwala 2002 då ett byråd dömde Mukhtar Mai att våldtas av fyra män som straff för att hennes bror haft ett förhållande med en flicka som tillhörde en mäktig klan. Denna historia fick åter internationell uppmärksamhet i samband med den gruppvåldtäkt som skakade Indien förra året. Lars Hedegaard hänvisade till denna händelse i islamfientliga Dispatch International som belägg för att Bylund i det stora hela hade rätt. Men byrådet var ingen shariadomstol. Det var inte muslimska domare utan klanäldste vilka dömer enligt stamtraditioner, inte enligt sharia.

Hedegaard citerar, liksom den nyblivne sverigedemokraten Nima Gholam Ali Pour på Avpixlat, vers 33:50 i Koranen enligt vilken en man tillåts ha sex med kvinnor som ”den högra handen besitter”.

Formuleringen avser mycket riktigt kvinnliga slavar, men de gör det enkelt för sig när de drar slutsatsen att slaveri är en ofrånkomlig beståndsdel i islam. När Koranen uppstod på 600-talet var slaveri en etablerad institution inte bara på arabiska halvön utan även i det kristna Bysans och i övriga Europa. De regler som nämns i Koranen innebar snarast en begränsning av slavägarens makt över sina slavar. Som Merete Mazzarella nämner i en krönika på dessa sidor den 8 januari försvarade upplysningsfilosofen John Locke slavägares oinskränkta makt över sina slavars liv och lem, tusen år efter Muhammeds död.

Tunisien förbjöd slaveri 1846, två år före Frankrike. Den tunisiske härskaren Ahmed Bey hänvisade till maslaha, det allmänna bästa, en princip som bygger på idén att Guds syfte med alla regler ofrånkomligen är människors bästa och att åstadkomma rättvisa. Idag råder nära nog konsensus bland muslimska teologer att slaveri strider mot islams grundläggande principer.

Vad som anses som rättvist skiljer sig naturligtvis mellan olika tider. På 1300-talet hänvisade Ibn Taymiyya till maslaha för att rättfärdiga en faders rätt att gifta bort en dotter mot hennes vilja. På 1950-talet hänvisade den kommitté som sammanställde Marockos första familjelag till samma princip för att avskaffa denna fadersrätt som hade varit särskilt stark i marockansk tradition men nu uppfattades som förlegad.

När en marockansk tonårsflicka för två år sedan begick självmord efter att ha tvingats att gifta sig med den man som våldtagit henne beskrev Avpixlat detta som en konsekvens av sharialagar. Men som jag skrev på kultursidan den 24 mars 2012 är marockansk kriminallag inlånad från Frankrike. Paragrafen som egentligen säger att den som bortför en minderårig kan undgå åtal om han gifter sig med henne, avskaffades i Frankrike 1994. Förra veckan antog även det marockanska parlamentets justitieutskott enhälligt ett förslag att avskaffa den.