Ryssland rustar upp och genomför närgångna militärövningar, och ÖB:s klarspråk om enveckasförsvaret har satt spår. Svenskt försvar står i försvarligt fokus.

Ändå har utrikesminister Carl Bildt (M) en poäng när han twittrar om omställningen av försvaret och de politiska partiernas nyvaknade intresse:

”Cykelskyttebataljonsnostalgin har möjligen sin charm, men knappast någon relevans.”

Försvaret av Sverige måste förstärkas – utan att klockan vrids tillbaka.

Vad Sverige behöver är ett vasst och kostnadseffektivt försvar. Anpassat till dagens och framtidens risker och hot.

Försvarsberedningen måste, när rapporten presenteras i slutet av mars, bjuda på kloka analyser och förslag för det svenska försvaret för perioden efter 2015.

Betryggande skulle det vara om en lång rad beslutsfattare då har tagit del av tankesmedjan Frivärlds skrift Tid för stärkt försvar – Nato väntar på Sverige, där generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan Karlis Neretnieks skriver om tre tänkbara scenarier kring Östersjön.

Först målar Neretnieks upp en fredskris liknande den som utspelade sig mellan Estland och Ryssland kring förflyttningen av en bronsstaty i Tallinn 2007.

Under den fiktiva, och mer allvarliga, krisen kommer anklagelser från Ryssland om att Estland förföljer ryskspråkiga invånare, och vid sidan av cyberattacker förekommer även militära provokationer.

Det andra scenariot påminner om kriget mellan Ryssland och Georgien 2008, medan det tredje scenariot är ett överraskande angrepp på de baltiska länderna.

I dessa teoretiska fall klargörs att Gotland blir högst begärligt territorium både för Nato och Ryssland, och att Sverige kommer att stå inför en rad svårigheter och dilemman när det gäller försvaret av ön.

Att Sverige i ett krisläge inte är Natomedlem betyder inte att svenska militära mål skonas:

”Skulle strider utbryta i Baltikum lär vi betraktas som medkrigförande.”

Neretnieks slutsats är att den försvarsstruktur som nu byggs upp, Struktur 2014, har brister – vissa allvarliga. Luftvärnsförmågan är ett bekymmer, tillgången till snabbt gripbara och samövade förband ett annat.

Det är inte svårt att finna argument för att Sverige ska ingå i ett demokratiskt, förpliktigande samarbete för säkerhet. Fler politiker som är av den åsikten borde våga driva Natofrågan, med öppna kort.

Eldunderstöd ger Lettlands försvarsminister Artis Pabriks, som skriver i Tid för stärkt försvar att isolationism och alliansfrihet i Östersjöregionen är överspelat.

Ryssland och Kina är militärmakter på uppgång, och USA vänder sig i allt högre grad bort från det Europa som länge tagit sin säkerhet för given och fortsätter att rusta ned, påpekar den lettiske ministern.

Sverige har en strategisk roll att spela i Östersjöregionen, men Pabriks anför också ekonomiska argument:

”Relativt små länder kan inte på egen hand upprätthålla ett nationellt försvar där alla typer av militära förmågor finns representerade.”

Ur ett baltiskt perspektiv är det en gåta att Sverige, ett av Natos mest pålitliga partnerländer, inte vill ingå bindande avtal.

”Grannländerna har de senaste åren haft svårt att förstå hur Sverige ser på sin egen roll i det säkerhetskomplex som regionen utgör”, framhåller Pabriks.

Den organisation som snabbt kan lösa krissituationer i Östersjöregionen är av allt att döma Nato.

Ett tänkvärt inlägg i debatten kom igår också från Charly Salonius-Pasternak, försvarsforskare vid Utrikespolitiska institutet i Helsingfors. I Dagens industri skrev han om oro i Finland över svenska försvarsbeslut som äventyrar regional stabilitet.

Som en följd av bland annat otillräckliga resurser och felaktig omvärldsbild förskingrades den svenska försvarsförmågan på mindre än ett decennium, menar Salonius-Pasternak.