Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

”Fyrtiotre års övning att skriva ger resultat”

Han har tagit stor plats i offentligheten genom åren, och åsikterna om honom är många. Men några veckor om året lämnar Jan Guillou rollen som den store författaren och drar till savannen.

”Man ska inte skriva romaner om man inte har något att säga”, säger Jan Guillou som alltid har haft en klar idé om vad han vill få fram med sina böcker.
Jan Guillou är i sluttampen av den hektiska säsongen. Hans år är indelat i halvårsperioder, berättar han, då vårsäsongen är vikt för författande och ett nyktert liv med daglig träning och hårt arbete.
Höstsäsongen är fylld med utåtriktade sysslor som föredrag, Bokmässan och representationsmiddagar.
På våren bor han på landet, på hösten återfinns han i Stockholm, i en lägenhet han delar med sin hustruAnne-Marie Skarp, förläggare, som också är hans affärskompanjon. Våningen ligger runt hörnet från tjusiga Strandvägen på Östermalm och är inredd med oljemålningar på väggarna och en soffgrupp i mörkgrönt patinerat läder runt ett glasbord belamrat med boktravar.
Jan Guillou är artig och trevlig och verkar inte så förtjust i personliga frågor. Då byter han ofta till något ämne han hellre talar om, som till exempel hur idén till Hamiltonböckerna uppstod (han skuggades av Säpo i Oslo en gång på 1980-talet och bestämde sig för att ”leka” med agenterna) eller varför det bara är amatörförfattare som kör fast i skrivprocessen (”huvudsaken är att inte betrakta författaryrket som något annat än ett yrke när det gäller själva arbetet”).
Han är dessutom välformulerad, och säkert en intressant bordskavaljer på de många bokmiddagar han måste gå på. Den här tiden på året brukar vällevnaden ha lagt tio kilo till hans normalvikt, säger han, men ingenting i hans uppenbarelse skvallrar om att han inte skulle vara vid god hälsa.
Han är mycket produktiv och skriver i genomsnitt en roman om året. Ändå finns oron där för att han inte ska hinna avsluta sitt stora romanprojekt. Serien ”Det stora århundradet” ska omfatta hela den europeiska 1900-talshistorien, och den tredje romanen, ”Mellan rött och svart”, som kom ut i år, har bara nått så långt som till mellankrigstiden.
– Jag är inne i dödens zon, mellan 70 och 90. Och redan på nästa födelsedagskalas kommer man att se att en del personer inte finns med längre.
Han konstaterar ändå att författare som får leva och behålla hälsan rentav kan bli bättre på ålderns höst.
– Fyrtiotre års övning att skriva ger resultat. Jag skriver mycket bättre böcker nu än jag gjorde som fyrtioåring.
Före författarframgångarna var han en tongivande samhällsjournalist. Under alla år har han också varit en i massmedierna flitigt förekommande debattör, men makt för egen del har han aldrig eftersträvat: ”då hade jag skaffat mig det”.
Han har med tiden blivit känd i alla läger. Det är många som har en åsikt om honom, och han konstaterar lakoniskt att det blir konsekvensen av att ha många läsare. Men han anser också att det finns en nidbild i medierna som envist hålls vid liv.
Semester från sig själv tar han några veckor om året, då han jagar storvilt i Afrika.
– Det är en helt annan värld och helt andra regler som gäller. Då har jag inte någon som helst fördel eller ens nackdel av att vara den stora författaren, utan jag är bara jägare.

70Jan Guillou

Fyller: 70 år den 17 januari.
Gör: Författare och kolumnist. Äger Piratförlaget tillsammans med Liza Marklund och Anne-Marie Skarp.
Bor: Lägenhet på Östermalm, hus på landet i norra Roslagen.
Familj: Gift med Ann-Marie Skarp, två barn och två barnbarn.
Så firar jag födelsedagen: ”Jag har hyrt en italiensk restaurang och bjuder familj och vänner.”
Om att fylla 70: ”På 60-årsdagen kände jag mig fortfarande som Curd Jürgens; En attraktiv man, om än inte riktigt i sina bästa år. Men vid 70 blir man gubbjävel på så sätt att man måste erkänna det själv. Förmodligen är det i vårt samhälle så att man då får sitt människovärde reducerat, så att man inte längre tas på samma allvar, och det kanske inte är det lättaste för den som hela sitt liv har propsat på att bli tagen på allvar.”
Gå till toppen