Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Poesi som skakar pelarna

I förrgår släpptes de två iranska poeter som fängslades i december. Fristadsförfattaren Naeimeh Doostdar berättar om regimens terrorliknande metoder och om varför poeter uppfattas som ett hot.

Bild: Petter Bjerregaard
De satt i det ökända Evin-fängelset. Det var det enda vi visste. Familjemedlemmar till poeterna Fatemeh Ekhtesari och Mehdi Mousavi vågade inte berätta mer. De hade blivit hotade till tystnad. Allt som vi visste efter arresteringen kom från deras vänner. Två telefonsamtal från fängelset och inget mer.
Första veckan i december beslagtog poliserna vid flygplatsen poeternas pass när de skulle resa ut ur landet. Det meddelades att de var belagda med utreseförbud och några dagar senare greps de.
Det var och är oklart vilken myndighet som har arresterat dem. Vi visste inte varför och på vilka grunder. En del hävdade att det var Revolutionsgardets säkerhetstjänst som hade hämtat dem. På en del nyhetssajter påstods att de arresterades på grund av ”samarbete” med den kontroversielle rapparen Shahin Najafi som sedan en tid bor utomlands. Han uppfattas av den iranska regimen som islam- och regimkritisk, en avfälling, och hans musik har förbjudits i landet. Till sina låtar har Najafi självmant valt dikter av Ekhtesari och Mousavi. De har aldrig fått betalt eller varit involverade, vilket de tidigare förklarat för säkerhetstjänsten när de kallats till förhör.
Den iranska regimen har en lång historia av repressalier och arresteringar av poeter och författare. Efter de stora protesterna år 2009 greps ett antal poeter enbart för att de hade skrivit hyllningsdikter till den gröna rörelsen. I själva verket tolererar iranska regimen inte protestdiktning och kritisk, samhällsrelaterad poesi.
De två nu frisläppta poeterna tillhör Irans nutida protestpoesigenre. De tillhör en litterär rörelse som i Iran kallas för ”post-modern ghasel”. Man använder den iranska poesins klassiska rimmande versmått för att beskriva det moderna och nutida samhället, med protest som underton. Innehållet i dessa dikter blir självklart kritiskt. Missnöje och kritik sprider sig bland unga i samhället och reflekteras även i underjordisk musik. Den nya ungdomsrörelsen använder sig av kultur och konst, ord och musik, för att förmedla sitt missnöje.
Texterna kan handla om allt från att håna banala föreställningar om kärlek och dysfunktionella relationer till religionskritik, förtvivlan och det förtryck de lever under. Texterna förmedlar den nya generationens desperation, de som ser sina drömmar och ideal krossade, omfamnade av tomhet och många gånger besatta av en kroppslig och sexuell upproriskhet.
Vi gav allt som vi borde ge
vi befriade oss ifrån maktens mur
Klanens kor dricker gott
sedan nyligen tar de även på sig kostym
[…]
Krossade knutna nävar i luften, med döden jag dansar
vårt fängelse har massiva murar.
Ur en dikt av Mehdi Mousavi
Den iranska regimens reaktion på dessa protestformer och missnöjesyttringar har alltid varit hot och terror. Dessa poeters strävan efter att höja sina röster mot förtryck ska ses som ett civilmotstånd. Men det iranska envåldsstyret uppfattar detta som en direkt attack mot dess makt och fängslar dem. Aktionen legitimerar de med att anklaga poeterna och författarna för samröre med ”avfällingsrappare” eller ”samarbete med främlingar och utlänningar”. Även om poeterna nu är släppta har regimen förmedlat sitt budskap till samhället i övrigt: Ingen kommer undan.
Utrymmet för yttrandefrihet är snävt i dagens Iran. Poeter, författare och musiker är under ständig kontroll. För att kategoriseras som ”ett hot mot landets säkerhet” behöver man inte vara politisk aktivist. Poesins vassa tunga är också ett hot som skakar den maktens pelare som står på en bas av fanatism och intolerans.
Gå till toppen