Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Personliga Persson

Tjugo år efter den första Cardigansskivan debuterar Nina Persson som artist i eget namn. Hon har släppt taget om gitarrerna och kontrollbehovet, för att ge plats åt dans och drömmar.

Nina Persson och Cardigansbasisten Magnus Sveningsson kommer gående längs Södra Förstadsgatan i Malmö en kall decemberdag. De har varit och repat med bandet inför en mindre Asienturné, och diskuterar nu det faktum att de måste skicka låttexter och musik i förväg till Kinas censurmyndighet.
En kille stannar till och hälsar på gatan. ”Jag är skyldig dig en burk chipotle”, hojtar han innan han går vidare. Ikväll ska Nina Persson till favoritrestaurangen Tempo ett stenkast härifrån. Allt verkar som en vardag i ett Malmöbands liv.
Men sångerskan är bara på ett kort besök i sin gamla hemstad, och turnén med bandet, som återförenades förra sommaren, är nu en sidosyssla bredvid soloprojektet och skivan ”Animal Heart” som släpps den 29 januari.
Nina Persson har bott i New York i tretton år. Men de senaste somrarna har hon, maken Nathan och tvååriga sonen Nils tillbringat här.
– Jag har verkligen börjat längta till Malmö mer. Det har varit en dröm att vara här på somrarna med våra fina kompisar, med alla ungar som springer runt och leker. I New York är man mer isolerad, jag gillar inte det egentligen. Att betala det vi gör för dagis och hälsoförsäkringar … en del av mig längtar efter ett annat slags liv.
Uppe i hennes stora våning med fönster mot Södra Förstadsgatan och Friisgatan hänger några svarta plagg på en klädhängare i hallen. Det står en soffa i rummet med kakelugn, i övrigt är det nästan tomt. Lägenheten har varit iordningställd för att säljas i tre år men har fungerat som familjens sommarbostad.
Vi sätter oss vid bordet i det lilla köket. Nina Persson säger att hon älskar att syssla med inredning och renoveringar. Rum, och drömmar om rum, har spelat en stor roll för den nya skivan. En låt har till och med döpts till ”Dreaming of Houses”. Hon beskriver två av sina återkommande drömmar. I den första har hon köpt ett nytt hus.
– Oftast är det bara jag, inte Nathan och Nils. Det är alltid en fantastisk känsla, spännande och outforskat och ohyggligt stort med massor av rum som jag inte såg när jag köpte det.
I den andra drömmen flyttar hon ihop med sina föräldrar. Och på sätt och vis har båda blivit verklighet. Sedan några år äger hon och Nathan Larson tillsammans med hans föräldrar ett stort brownstonehus i Harlem, där de bor i varsin lägenhet.
– Under det första halvåret gick vi igenom olika faser och fick lägga upp lite regler, att man inte rusar in oanmäld till varandra och så vidare. Men det gick bra. Och sedan vi fick barn har det varit väldigt skönt med hjälpen från Nathans föräldrar.
Att sonen Nils föddes för snart tre år sedan är en av anledningarna till att hon nu blivit soloartist – tjugo år sedan den första Cardigansskivan ”Emmerdale” gavs ut, och tolv år sedan första plattan med bandet A Camp.
– Som soloartist kan jag ha ett band i USA och ett annat i Europa, och det är bara jag som behöver röra mig. Att både jag och Nathan är ute och reser är ju uteslutet sedan Nils kom. Jag gör mig så klart beroende av andra ändå, men det blir så mycket enklare om bara jag tar konsekvenserna av saker och ting. Och jag slipper tacka ja till olika saker för andras skull.
– Det är så bra att få barn, för man blir nedtagen på jorden. Jag har slutat att överanalysera och problematisera allting. Det är ju jag som är den här musiken.
Men att bli soloartist är inte bara en praktisk lösning, utan innebär också en ökad musikalisk frihet. Tidigare har hon behövt tänka på att musikerna i banden också ska bli exponerade. Nu har hon helt kunnat strunta i gitarrerna. Låtarna har hon skrivit tillsammans med Nathan och deras gemensamma vän Eric D Johnson, känd från banden The Shins och Fruit Bats.
– Nu när jag inte sitter ihop med någon gitarrist längre kändes det kul att i stället utgå från keyboards, analoga synthar och trummaskiner. För att göra en soloskiva måste jag tänka på vilka som är mina rötter. Och det är ju trackslistan och åttiotalshits. Jag älskar det fortfarande, men jag har inte riktigt bejakat det tidigare.
Alltså dyker referenser som INXS och Kylie Minogue upp när vi pratar om det nya ljudet. Det är mer dansant än tidigare och Nina Persson använder begreppet ”sad disco”.
– Första singeln ”Animal Heart” var ännu mer klassiskt 70-talsdiscoaktig i en första version. Jag var chockad över att det blev så dansant. Jag tänkte, nej, sånt kan inte jag göra, för jag vill inte dansa i videon!
Varför inte?
– Jag kan inte göra något annat samtidigt som jag sjunger. Det är svårt om man inte har lärt sig det från början. Jag sa till min vän Joan (Joan Wasser från Joan As Police Woman) att jag inte kan göra en sådan låt, för att jag inte kan dansa. Men då sa hon: Du kan hyra dansare!
Nina Persson har skrivit låtarna på instinkt, snabbt och i stunden.
– Man sitter och kladdar liksom. Sen när jag har sett vad jag har skrivit så har det varit riktigt bra. Det är inte så mycket min hjärna som jobbar, det är nästan undermedvetet.
Innan hon fyller fyrtio har Nina Persson hunnit vara artist i två decennier, från det tidiga 90-talets analoga storbolagsvärld till dagens fragmentiserade digitala musiklandskap. När hon nu ger ut en skiva i eget namn beskriver hon det som att gå in i sin tredje epok som artist. Men att hon skulle ta sig vidare till den var inte alls säkert.
– På 1990-talet var det full fart och pengar överallt. Sen bara försvann det, och många av oss som var med då fick lida ganska mycket av det. Skivbolagen hade gjort allting, men plötsligt skulle man göra allt själv. Vi hade ju inte lärt oss det. Vi var bortskämda och handikappade.
Hon beskriver hur hon för några år sedan stötte på en av sina tidigare förebilder, sångerskan Lisa Germano från indierockbolaget 4AD, som nu arbetade som expedit på mataffären Wholefoods i Hollywood. Nina Persson trodde inte sina ögon när hon såg henne där.
– Jag sa till henne, vi har träffats en gång förut. Du är min idol! Hon sa att det har varit så jäkla svårt att klara sig. För fem, sex år sedan var det många i den här branschen, inklusive jag själv, som hängde på en tunn tråd.
De senaste årens tvist mellan The Hives och The Cardigans och The Hives och Tambourine Studios har också gjort tillvaron mer osäker för Nina Persson. I en intervju med tidningen Style By i slutet av förra året sa hon att hon och Nathan kanske måste lämna New York om de inte får tillbaka några pengar.
– Nu har jag i och för sig råd att bo kvar, när jag har börjat jobba igen. Men den här tvisten handlar ju om alla pengar som jag har fått in genom att skriva musik, alla förlagsintäkter och alla pengar från turnéer. Man ska kunna lita på en människa som har betalt för att hålla reda på ens pengar. I stunder har jag känt mig generad, det är inte klokt att man blir popstjärna och sen inte kan ha koll på sin ekonomi. Men jag har bestämt mig för att inte skuldbelägga mig själv. Jag har fan haft en anställd för att jag inte har haft tid att ha hand om sånt själv. Då ska det funka.
The Hives har dömts att betala tillbaka pengar till The Cardigans, en dom som har överklagats. Tambourine Studios har friats från anklagelserna att ha misskött The Hives ekonomi, och är inte längre misstänkta för förskingring.
Nina Persson säger att hon har förstått att man måste göra saker själv.
– Men jag tycker att det har varit skakigt. Jag har inte ägnat mig åt något med hull och hår under de senaste åren, utan det har varit en massa småprojekt: jag har gjort kläder och film och varit med i ett kabaréprojekt som heter Citizens Band.
Nina Persson beskriver Citizens Band som en ”politisk grej startad av folk som älskar vintagekläder, show och kabaré”. Föreställningarna tar alltid avstamp i politik, men lierar sig inte med någon bestämd sida.
– När vi gör föreställningar i samband med valkampanjer handlar det mer om att man ska gå och rösta.
Har du blivit mer politisk på senare år?
– Man blir mer politisk av att bo i New York. Samhällsproblemen är tydligare där. Amerikansk politik är så fruktansvärt dålig, mycket mer högljutt problematisk. Men jag tror nog det har fått mig att tänka mer på politik även här.
Nina Persson säger att hon alltid har varit politisk privat, men aldrig haft tid att engagera sig. Men i New York har det blivit mer naturligt att arbeta på det sättet. Hon knackade dörr under Obamas valkampanj, och var tillsammans med Nathan Larson engagerad i Occupy Wall Street, där Nathan jobbade med rörelsens eget bibliotek.
– Vi har hängt mycket med människor som är engagerade politiskt, och som gör saker. Här i Sverige är mina vänner politiska i sin världsåskådning, men det är få som gör något. USA är mer volontärbaserat. Det är en fin baksida av deras knasiga politik att man måste rå sig själv på ett annat sätt och ta tag i saker. Att vara med i kabarén är också ett glamoröst och effektivt sätt att engagera sig.
Den största anledningen till att de senaste åren har varit omtumlande för Nina Persson är varken Tambourinehärvan eller skivbranschens förändring, utan att hon drabbades av livmoderhalscancer. Det upptäcktes efter att hon maken inlett en fertilitetsutredning. I dokumentärfilmen ”Jag är min egen Dolly Parton” från 2012 berättar hon om cancern och om hur det var att inte veta om hon skulle få behålla sin livmoder.
Nina Persson har alltid varit en artist med stor integritet som ogärna berättat om sitt privatliv. Därför var det förvånande att se henne prata så öppenhjärtigt om cancern.
– När vi gjorde filmen bestämde vi att regissören Jessica Nettelbladt fick filma precis allt vi pratade om, och sen skulle vi titta på klippen och se var vi hade hamnat och hur det kändes. Och när jag väl såg mig prata om de här sakerna, så kändes det fint.
– När filmen kom kände jag mig helt redo, samtidigt som jag var förvånad över att jag faktiskt hade velat prata om det här. Men det gick ju bra för mig. Jag fick ett barn. Det hade kunnat sluta i total katastrof.
Hon säger att när hon själv fick diagnosen, hade hon velat ha fler att kunna identifiera sig med.
– Jag hade en jättebra läkare som sa: Jag kan laga dig men jag kan inte fixa dig. Här är telefonnumret till en annan patient med samma sjukdom, som du kan prata med. Det var skitsmart.
När hon började berätta om sina problem upptäckte hon hur vanligt det är att ha liknande erfarenheter. Många kvinnor började öppna sig för henne. Människor som inte lyssnat på hennes musik tidigare kom fram och hälsade.
– Jag har fått många fina och bra hejarop. Det är en kvinnodokumentär i allmänhet och det känns fantastiskt.
Efter operationen har Nina Persson haft tid att fundera igenom om det verkligen är musik hon ska ägna sig åt.
– Jag kollade en gång till på olika skolor och kom sen fram till att jag trots allt inte skulle gå på dem. Jag har tänkt på sjuksköterska, och arkitektutbildningar. Jag mår egentligen bäst när jag bygger, målar, syr eller designar någonting. Men nu har jag valt musiken en gång till.
Hon har också gått i terapi, vilket kanske är en förklaring till de där outforskade rummen som öppnar sig i drömmarna. Men ofta är hennes drömmar ganska lätta att analysera, säger Nina Persson. Som den här till exempel.
– Jag träffade Astrid Lindgren. Hon var så rättskaffens och fin. Men så stod hon framför sitt hus i Las Vegas, och det var en riktig McMansion med marmor och pelare. Och jag frågade henne, bor du där? Ja, jag har så mycket pengar så jag måste ha ett så här stort hus. Det var komiskt, det var min hjärna som behövde bearbeta det där. Kan man vara Astrid Lindgren och glammig samtidigt? Så enkla är mina drömmar.

Nina Persson

Född 1974 i Örebro, uppvuxen i Bankeryd utanför Jönköping. Sångerska i The Cardigans som bildades 1992 i Huskvarna och gav ut sitt första album ”Emmerdale” 1994. Bandet flyttade sedan till Malmö, där de bodde tillsammans i en lägenhet. Bandet A Camp, bestående av Nina Persson, Nathan Larson och Niclas Frisk från Atomic Swing, gav ut sin första skiva 2001. Nina Persson tror att hon kommer att göra ny musik både med The Cardigans och med A Camp i framtiden.
Hennes första album som soloartist heter ”Animal Heart” och släpps den 29 januari.
Aktuell: Den 5 februari spelar hon på KB i Malmö.

… tre låtar på nya albumet

1. This is heavy metal. Det var den sista låt jag skrev till albumet. Eric satt vid pianot och klinkade och då började jag sjunga på refrängen. Den handlar om något som betyder mycket för mig. Den är nästan en lägesrapport, ett brev, om cancern och operationen. På sista A Camp-skivan finns en låt som heter Colonia som också är en sån där lägesrapport. Det är några av de få gånger jag pratar om det som varit. Jag döpte cancern till Ivy för att den hade börjat växa som ett ogräs. Det blev ett slags täcknamn. Och den här låten är en lägesrapport om Ivy.

2. Food for the beast. Den låten var jag rädd för jättelänge. Jag har skrivit den med en kompis, Joan från Joan As Policewoman. Hon kom över och jammade. Sen var det liksom, vad har vi gjort? Det lät som Kylie Minouge. Den är ett bra exempel på något jag förr i tiden säkert skulle ha ifrågasatt, det är inte min slags låt. Kan man skriva såhär? Ja, vi har precis gjort det och det låter bra. Det är en nästan klassisk diskouppmaning, shake your ass, typ. Den handlar om mig själv, om att lägga av med att komplicera grejer. Och det är min sons favorit redan nu. Han sjunger med i det här: ”All broken hearts baby give them to MAMA!”

3. Burning bridges. Jag och Nathan hade lite skrivtorka, vi hittade aldrig tid att skriva tillsammans, men så åkte vi iväg till Hudson och satt inomhus framför brasan och skrev. Den är enkel, den handlar om hur man tar sig vidare utan att det ska vara så himla tungt. Man måste ju framåt. Jag sjunger om att lägga ut tågräls, och den bilden fick jag när jag lekte järnväg med Nils. Det är rätt tråkigt att leka med leksaker men tåg är ju bland det roligaste ändå. Det är ganska fint. Livet är inte så att det redan ligger utlagt, utan man sitter med en hög rälsbitar och tar en och en och lägger ut dem. Jag blev så besatt av att få ihop de där järnvägsbitarna sen att jag köpte en massa lösa bitar på Ebay.

Gå till toppen