Kultur & Nöjen

Tunna isar lockar mer

Åsa Fosters debutbok heter ”Man måste inte alltid tala om det”.

Åsa Foster, deburetar med novellsamlingen ”Man måste inte alltid tala om det.”
I dagarna bokdebuterar Åsa Foster med en novellsamling. Tajmingen kunde inte vara bättre: efter Alice Munros Nobelpris borde ju novellen stå extra högt i kurs.
Sådana trender bekymrar dock inte Åsa Foster. Hon har alltid älskat det korta formatet. När hon läser romaner längtar hon efter att stryka ner dem.
Bokens titelnovell har hon valt just för titeln, inte nödvändigtvis för att storyn i den skulle vara särskilt representativ för boken som helhet. Men temata finns. Sydafrika är det första och mest uppenbara: alla berättelser utspelar sig där. Åsa Foster har pluggat i provinsen KwaZulu-Natal, och dessutom gift sig med en sydafrikansk man.
Ett annat och starkare tema för "Man måste inte alltid tala om det" är makt. Hur förhållanden mellan människor förskjuts. Hur den som först ser ut att styra inte är den som gör det.
– Jag tänkte kanske inte så från början när jag skrev, det var en av klasskamraterna på Författarskolan här i Lund som la märke till det, säger Åsa Foster.
Ännu en produkt av Lunds universitets författarskola, alltså. De börjar bli många nu, debutanterna som skolats av Björn Larsson och Sigrid Combüchen och andra lärare.
– Det viktigaste för mig med skolan var helt enkelt det att den tvingade mig att skriva färdigt ett manus. Det låter enkelt, men det är det som är det svåraste. Att ta sig samman och bli färdig.
Åsa Foster skrev mycket som tonåring. När hon sedan började plugga tog andra intressen över – men vetskapen om skrivandet som en möjlig framtid fanns där hela tiden.
– Jag hade nog mycket av hantverket redan när jag började utbildningen. Att bli författare kräver skrivträning, men det kräver mest att man läser. Då kan man utveckla någon sorts magkänsla för hur man ska göra. Jag tror att man grundar sitt skrivande i det man läser som barn och tonåring. Antingen formas man av det, eller så dras man intuitivt till det. Jag läste Inger Edelfeldts noveller, för att nämna en sak.
På min fråga om varför hon skriver, vad som är själva kärnan i den lusten, svarar Åsa Foster med en motfråga: ska man ta reda på det? Kanske ska man det. Om man vill hitta sätt att göda den lusten. Åsa Fosters teori om den egna energin är då denna:
– Att skriva är ett sätt att tänka. Jag trivs när jag innehållsligt går ut på svag is, eller åtminstone i sankmarker. Jag ska vara lite obekväm. Det ska inte vara för lätt. I novellen "Dimma" skriver jag om en obehaglig person, med obehagliga åsikter. Men han är ändå en bra karaktär att ha i en novell.
Som gift med en sydafrikan, och delvis uppvuxen i USA, har Åsa Foster en stark relation till det engelska språket. Men det var aldrig något alternativ för henne att också skriva på engelska.
– Absolut inte. Jag är starkare på svenska. Jag lärde mig att läsa och skriva på engelska, så jag tror att jag har språket någonstans i ryggraden, även om jag har ett mindre ordförråd och sämre nyanser.
Nästa bok blir sannolikt också den en novellsamling. Åsa Foster skriver för fullt, och tillåter sig numera att jobba halvtid som författare.
– Men jag skriver på något annat också. Så det finns åtminstone två olika projekt. Jag väntar och ser om någon av dem tar över. Eller så kommer ett tredje och lägger sig i bakhåll.
Läs Åsa Fosters novell ”Älskarinna” här. 
Gå till toppen