Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: "Vad kan vara mer privat än döendet och sista tiden i livet?"

Den svårt sjuke patienten borde inte ha tillfrågats och inte heller ha filmats.
Det skriver Göran Hermerén, professor emeritus i medicinsk etik, med anledning av att landstinget i Uppsala län inte behöver betala skadestånd till anhöriga till en döende man som filmades för ett tv-program.

Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
En cancersjuk man kommer in till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han avlider några dagar senare. Under sista tiden får han svåra andningsbesvär och smärtor. Han och den personal som vårdar honom filmas av ett TV-team för en dokusåpa. Varken patienten eller de anhöriga har informerats eller gett tillstånd till det.
Det är oklart om den svårt sjuke patienten skulle kunna ta till sig informationen om inspelningen och fri från påtryckningar kunna samtycka till den. Följaktligen borde han inte ha tillfrågats och inte heller ha filmats.
Sjuksköterskorna röjde i programmet sekretessbelagda uppgifter om patientens sjukdom och tillstånd. De bröt alltså mot den tystnadsplikt sjukvårdspersonal har.
De anhöriga liksom flera av mannens vänner såg av en slump programmet en dryg månad efter patientens död, blev skakade, kände sig kränkta och stämde landstinget. Även om inte den sjukes namn nämndes, var det lätt för dem och andra närstående att känna igen honom.
I en uppseendeväckande dom den 23 december friades landstinget av Uppsala tingsrätt. Även tingsrätten finner att sjuksköterskorna brutit mot tystnadsplikten genom att de lämnat ut sekretessbelagda uppgifter. Men tingsrätten anser också att överträdelsen inte skett med uppsåt.
Sjuksköterskorna frias därför att tingsrätten anser att de måste ha förutsatt att landstingets ledning godkänt det hela. De måste, skriver tingsrätten, "när de valt att medverka i programmet, ha varit medvetna om att sjukhusledningen hade verkat för att inspelningen skulle komma till stånd och sanktionerat denna."
Ändå ställs inte landstinget till ansvar. Det räddas av yttrandefriheten. Tingsrätten skriver att "de uppgifter som sköterskorna lämnat omfattas av deras meddelarfrihet". Det är märkligt att en myndighet på detta sätt kan åberopa yttrandefriheten för att slippa kritik och det öppnar intressanta möjligheter för andra myndigheter.
Centrum för rättvisa, som förde de anhörigas talan, ålades att betala hela rättegångskostnaden på omkring 600 000 kronor.
I en kommentar till domen sade landstingets chefsjurist, Jens Larsson, att "vi är stolta och glada över att ha fått kvitto på att de etiska överväganden som görs på Akademiska sjukhuset är korrekta". (Rapport 23/12)
Vad domen än visar så visar den inte det som Jens Larsson hävdar. Etik och juridik är inte detsamma. Landstingets etik har fallerat på flera punkter, precis som Centrum för rättvisa påpekat. Möjligen visar domen att landstingets agerande är förenligt med vissa lagar om yttrandefrihet tolkade på ett särskilt sätt.
I en intervju efter Rapportinslaget vägar Jens Larsson svara på om det är rätt att fråga sjuka och döende om de vill ställa upp i TV-program.
Landstinget i Uppsala utesluter inte framtida filmning. Det är i sammanhanget värt att notera att man inte får filma från rättegångar, endast ljudupptagning är tillåten.
Sverige har skrivit under och ratificerat Europarådets konvention om mänskliga rättigheter, vars artikel 8 handlar om rätten till privatliv. Vad kan vara mer privat än döendet och sista tiden i livet? Högsta domstolen har slagit fast att staten "även utan särskilt lagstöd kan åläggas betala ideellt skadestånd för kränkning av rättigheter enligt denna konvention i den mån det behövs för att Sverige skall uppfylla sina förpliktelser enligt konventionen".
Sjuksköterskor och läkare bör koncentrera sig på sin huvuduppgift, att åstadkomna bästa möjliga vård för sina patienter. De bör därför avstå från att medverka i program som den aktuella dokusåpan. Och jag hoppas att de vågar ifrågasätta sina arbetsgivare om och när de ger tillstånd till inspelningar av dokusåpor i TV. Blotta misstanken att sådana inspelningar skulle kunna leda till att vårdpersonalens uppmärksamhet splittras på ett sätt som går ut över patienterna är tillräckligt för att de bör avstå.
Akademiska sjukhuset har tidigare skarpt kritiserats av både JO och Socialstyrelsen för sina beslut att tillåta TV-inspelningar i sjukhusmiljö.
I ett beslut för ett år sedan skrev JO, som Centrum för rättvisa framhållit: "Det är i högsta grad anmärkningsvärt att Akademiska sjukhuset genom ett avtal har godkänt att gällande sekretessregler kan åsidosättas. Det står dessutom klart att sjukhuset i många fall underlåtit att inhämta samtycke från patienten innan filmning skett. Jag är mycket kritisk till sjukhusets agerande."
Centrum för rättvisa har överklagat tingsrättens dom, men om den fastställs vid en prövning i högre rätt, kommer detta domslut att stå sig, bli prejudicerande och gällande rätt i Sverige. Patienter på landets sjukhus kan i framtiden riskera medverka i dokusåpor.
Var och en kan ju fråga sig om de vill att deras sista tid och dödskamp skall bli TV-underhållning. Om landstingens etik brister, och lagstiftningen inte kan förhindra detta, utan landstingen frias med hänvisning till yttrande- och meddelarfriheten, bör lagstiftningen ses över.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen