Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Mörk magi

Per Lindström rullar undan stenarna och nalkas Kenneth Gustavsson.

Det är inte riskfritt att närma sig Kenneth Gustavssons fotografi. Det är några stenbumlingar som måste baxas undan för att vi ska kunna andas och se horisonten igen. Att vad som helst kan hända där inne i mörkret visade sommarens fina utställning på Fabriken i Bästekille på Österlen, det visar boken ”The Magic Bar” (Bokförlaget Max Ström) som kom 2013, och det kommer förhoppningsvis samlingsutställningen ”Ett sätt att leva – Svensk fotografi från Christer Strömholm till i dag” att visa när den öppnar på Moderna museet Malmö den 1 februari.
Att Kenneth Gustavsson är med bland dussinet utvalda ”efterföljare” till Strömholm känns rätt. Gustavsson är en viktig svensk fotograf som förebådade dokumentärfotografins dramatiska utveckling – från det objektiva till det subjektiva – och han betydde mycket för en krets mer kända svenska fotografer utan att bli folkkär som Anders Petersen och J H Engström. Han fick internationell uppmärksamhet men förblev i det närmaste okänd, och hann aldrig ge ut någon bok innan han gick bort, bara 63 år gammal, 2009.
Att hans bilder nu räddats är fotografen Thomas Wågströms förtjänst. I förordet till ”The Magic Bar” berättar han fint om sin vän och om fönstret på Vasagatan med den vissna kaktusen som Kenneth Gustavsson passerade hundratals gånger på väg till och från Pressklubben. Han såg en bild, kanske den bästa av dem alla, men han tog den aldrig.
Kenneth Gustavsson ”kopierade” inte sina bilder i mörkrummet, han målade istället med förstoringsapparatens ljus på fotopappret i en dov gråskala som för alltid kommer att vara hans, och förvandlade verkligheten till ”sotade avtryck av flyende, ofta gåtfulla ögonblick”.
Motiven är sällan märkvärdiga och handlar om att han vill visa oss vad han såg men vi gick förbi utan att se. En hjälplös trädgren som sträcker sig mot himlen, en stackars silhuett av en cigarettrökande man som passerar alldeles nära på trottoaren, en fredsduva som flaxar till i en gränd.
Kenneth Gustavsson fotograferade i sin hemstad Stockholm samt i Berlin och New York som han besökte, men hans bilder handlar inte om dessa städer utan om staden, de berättar inte om människorna han mötte under sina vandringar utan om människan. Hon kommer och går som skuggor på avstånd.
Han fotograferade omedvetet, drevs inte av något socialt engagemang som så många andra. Han ville inte förändra livet men lära känna det.
”Tystnaden”, som Kenneth Gustavsson ibland kallades av vännerna, snackade inte i onödan och gjorde aldrig fotografi till sitt levebröd. Han kände sig alltid lite utanför, gav sällan några intervjuer, men när han 1984 fick tidningen Fotos stora pris berättade han att hans bilder har med rädsla och leda att göra – att fotografera var aldrig lustfyllt men ett sätt att bearbeta det trista och svåra i tillvaron:
– Det är ingen fest jag fotograferar precis …
– Jag deltar aldrig, står alltid utanför …
– Det finns människor som är mörkrädda. Sån är inte jag. Jag är ljusrädd. Det är på dagen det hemska händer …
Om Kenneth Gustavsson är känd för något så är det för sina bilder av duvor som flyger.
– Det är alltid spännande att se hur fågelns rörelse blir på negativet, den går aldrig att förutse …
Kanske handlade det om ett flyktförsök, en undanmanöver?
Kenneth Gustavsson sökte sina bilder i dimman och skymningen, helst på vintern då han fann staden mer spännande och visuell. Det var inte mörkret inne på The Magic Bar som skrämde honom utan solljuset på gatan utanför. Mörkret var hans vän, det var i mörkrummet han hittade magin.
Gå till toppen