Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

”Här kan jag inte vara den man jag vill vara”

I Kurdistan var Ibrahim Osman Ali revisor, hustrun hemmafru.
I dag är det frun som arbetar och Ibrahim som oftast handlar och lagar mat, diskar och städar.

Ibrahim Osman Ali brukade ha en allvarlig uppsyn över sin frodiga mustasch. Ibrahim snobben, kallades han, för att han alltid gick klädd i kostym. Så var han också revisor på Iraks Jordbruksverk.
– Vi levde ett gott liv. Min fru var hemma och tog hand om våra tre barn. Jag tyckte inte att hon skulle jobba när vi klarade oss bra på min lön. Det var bättre att barnen var hemma och familjen samlad om dagarna, säger han.
1986 förändrades allt. Ibrahim Osman Ali tvångsrekryterades till en utsatt position i armén efter att ha vägrat gå med i Saddam Husseins Bathparti. Familjen flydde. Efter två tuffa år i Iran hamnade de i Sverige, ett land de inte visste mycket om.
I dag är mustaschen bortrakad, liksom vardagskostymen och identiteten som revisor.
– Det finns ett kurdiskt ordspråk, ungefär ”en sten är sin tyngd värd på sitt eget ställe”, säger han.
I ett nytt land med ett språk som visade sig svårt att fullt ut behärska hade inte heller cv:t sin forna tyngd. Ibrahim Osman Ali utbildade sig nu till svetsare, diskade på kvällarna och tog alla jobb han kunde få.
– Självklart var det svårt att förlora den status jag tidigare haft, det vill ju ingen, och jag kände mig nedstämd. Sverige är ett mycket fint land som tar hand om människor, men samtidigt, om jag söker samma jobb som någon svensk är det inte jag som får jobbet, säger han.
Sedan ett par år är Ibrahim Osman Ali sjukpensionär. Hans fru, som utbildade sig till barnskötare efter sfi:n, jobbar sedan 18 år som tolk i kommunen.
– Tack vare hennes lön har vi fått det att fungera.
Nu när det är han som går hemma tar han hand om i princip allt. Han beskriver det som en självklarhet. Även i Kurdistan, ett patriarkalt samhälle där mannen kommer i främsta rummet, brukade han hjälpa till i hushållet när han kom hem från jobbet. Något, menar han, som många män gjorde även om de inte gärna pratade högt om det.
– Det är mannen som bestämmer i mitt hemland, men det betyder inte, även om det finns sådana män, att en man måste dominera och inte ta hänsyn till sin frus tankar och känslor.
Det är inte den förändrade rollfördelningen i hemmet som Ibrahim Osman Ali tycker är problematisk. Det är förlusten av en position i samhället.
– En man är en man. Men här kan jag inte vara den man jag vill vara.
Han förklarar med ett exempel: familjen har en konflikt med en granne, om växtlighet och trädgårdsbyggen, men trots att han är förbannad ryter Ibrahim Osman Ali inte ifrån.
– I min gamla position, med den pondus och delaktighet i samhället den medförde, hade jag kunnat göra det.
Det faktum att han är invandrare, menar han, gör också att han måste vara mer försiktig.
– Du vill inte riskera att få det i ansiktet.
Ibrahim Osman Ali tittar upp på sin äldste son som är på besök.
– I dag är det mina barn som har tagit plats i samhället. Det är jag stolt över.

Ibrahim Osman Ali

Ålder: 60 år.
Familj: Fru och tre vuxna barn.
Bor: Kristianstad.
Gör: Är numera sjukpensionär. Arbetade som revisor på irakiska jordbruksverket innan han kom som flykting till Sverige.
Läs alla artiklar om: Männens värld
Gå till toppen