Kultur

Ofräsch stadsbild

Maxim Grigorievs debut är tämligen välskriven men den saknar liv, skriver Victor Malm.

Städer.

Author: Maxim Grigoriev. Publisher: Albert Bonniers förlag.. PublishYear: 2014.
Att kalla Maxim Grigorievs debut ”Städer” för novellsamling är nog fel. Visst, det är en samling korta prosatexter med huvudfigurer som gör grejer – men noveller? Nej, inte riktigt. Vad vi i stället har att göra med är något väldigt omodernt, en sorts impressionistiska skisser av städer, platser och människor, sådana man till exempel ser i Victoria Benedictssons ”Folklif och småberättelser” från 1887, eller Gustaf Hellströms ”Ungkarlar” från 1904.
Noveller är korta berättelser, de berättar, men det varken vill eller gör majoriteten av Grigorievs texter. Vi läser om europeiska städer – Porto, Odessa, Berlin – om människorna som rör sig genom dem, fåglarna, vinden. Doften av tågräls och hav och regn, bussarna, bilarnas baklyktor, balkonger, cigaretter. Det är också det som texterna handlar om. Allt som oftast finns där naturligtvis en ensam man någonstans i textens mitt, som vankar gator fram, sitter på kafé, åker spårvagn, och registrerar allt det här. Tecknar detaljerna, ser de små sakerna, stadens dekor, meningsfull som meningslös på samma gång. Alla som någon gång har läst en flanörsroman förstår. Eller om man någonsin intresserat sig för den tidiga modernitetens urbanitetsmani: Charles Baudelaire, Hjalmar Söderberg, och så vidare.
Det är ett manér som är lätt att bli trött på. Fetischeringen av främmande städer och resor, av kosmopoliten, hör tveklöst till den moderna människans otäckare sidor. Föreställningen om att man äger rätten att flyga runt världen som man vill, besöka alla vackra och spännande platser, hur mycket märg man än suger ur planetens ryggrad. Nej, usch. Att skönmåla stadsturism känns inte särskilt fräscht.
Och det blir ett problem i Grigorievs annars ganska välskrivna bok. Jag är övertygad om att han själv inte propagerar för en självblind kosmopolitism, men sättet som boken exotiserar och estetiserar stadsmiljöer på, riskerar oavsett intentioner att ytterligare naturalisera en sådan.
För att vara en debut är ”Städer” dock ovanligt estetiskt-tekniskt medveten. Texterna arbetar med omtagningar, glidningar och skiftningar i verklighetens tid och rum. En höst kan plötsligt bli vår eller sommar, eftermiddag bli förmiddag. Som i bokens andra och bästa text, ”Panamahatten”. Den handlar om en gleshårig flicka vars mamma rakat av henne håret så att det ska växa ut tjockt och vackert innan skolan börjar. Den slutar otroligt vackert:
”Det är natt, men himlen är nästan brandgul; en trådbuss står parkerad över natten vid ingången; nysnön ligger över torget utanför porten; på flera timmar har inte en enda människa lämnat fotspår. Det har på något sätt blivit vinter, fast det alldeles nyss var april eller maj.”
Att det inte händer någonting i texterna är Grigoriev förstås medveten om, och prosans gråhårda tomhet är välfunnen. Ett parti i ”Oktober i Odessa” låter sig läsas som en metakommentar på den impressionistiska, intriglösa tekniken och stilen: ”Ett par metonymiska episoder, egentligen bara parenteser av handling i vardagens innehållslöshet, tecknar ett sammanhang, ett liv.”
Problemet med ”Städer” är att det där livet anas för sällan. Kortformen kan spela in. Kanske skulle Grigorievs skrivsätt göra sig bättre i det längre formatet, där stilen kan odlas och etableras, i stället för att, som här, överges när den börjat verka.
Gå till toppen