Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Alexander Agrell: Klassisk jazz på nytt fördomsfritt vis

Hur vill du ha din klassiska jazz? Skakad eller orörd?
The Fat Babies.Bild: STUDIO STARLING
Såhär i början av ett nytt år ska vi naturligtvis blicka – bakåt. Fast med rumpan kvar i 2014.
The Fat Babies odlar med kärlek, ömhet och disciplin klassisk jazz med New Orleans-rötter, fast utifrån 20-talsmodellen i Chicago. På nya albumet ”18th & Racine” (Delmark) hanteras stora och små örhängen med sällsynt elegans och precision.
Chicagos spelskickliga fetbebisar kan sin tradition utan och innan (King Olivers paradnummer ”Mabel’s Dream” levereras nästan tonagrant som Olivers kända skivversion från 1923) och väger in sina egna personligheter. Alla svänger åt samma håll, med lätt touch och glimten i ögat. Solona ger hela tiden låtarna ett lyft och hängivenheten mot musiken smittar genom högtalarna.
New York-saxofonisten/ klarinettisten Jeff Lederer känner lika starkt för klassisk jazz, han, men har också framtassarna lite varstans i jazzhistorien och ett litet rävparty bakom örat. Alltså blev ”Swing ’n’ Dix” (Little (i) music) ett lekfullt och fördomsfritt hopsvarvat album, som med avstamp i en spräcklig och härligt struttig ”Honeysuckle Rose” ormar sig in på bland annat dixieland, friform, afrokubanska 20-talsschlagern ”La rosita” och Jazz Messengers-lik bluesmarsch i Duke Pearsons ”E.S.P.”.
Bitvis hör jag även Ellingtonekon och bandledaren själv och kornettisten Kirk Knuffke är som mest uttrycksfulla i luftiga, sugande ”Pee Wee’s Blues”. Den elastiska, pianolösa kvartetten, med tubafenomenet Bob Stewart som ankare, håller ihop mångfalden.

Preservation Hall Jazz Band: That’s It (album).
Red Mitchell: What I Am (album).
Christine Jensen Jazz Orchestra: Habitat (album).

Gå in på Sydsvenskan.se för att lyssna på musiken.

Gå till toppen