Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Jonn Palmér Jeppsson: Det mest omtumlande jag hört i genren på evigheter.

Antalet artister som gör musik i stället för att gå till en psykolog är förmodligen större än de som inte gör det, men är tonsatt terapi alltid en god idé?
Adam Darski i Behemoth.Bild: Robert E Klein
Som frontman i Mustasch brukade folkkäre Ralf Gyllenhammar sjunga hårdrocksnonsens som lät ändamålsenligt tufft, men på åttonde albumet ”Thank You For The Demon” ska demoner och dålig självkänsla vädras ut och då tycks innehåll ha fått gå före utförande. Befriande för sångaren förstås, men bästa låten är ”Lowlife Highlights”, skriven och framförd av gitarristen David Johannesson. Den handlar om att åka bil med Satan.
Även Behemoth, Polens viktigaste metalexport, har gjort ett album av frontmannen Nergals personliga utveckling. De skriver inte ett ord om hans cancerkamp, ändå genomsyrar den hela ”The Satanist” i form av en nära döden-euforisk energi som får bandets tidigare släpp att låta lite håglösa vid jämförelse. Finalen ”O Father O Satan O Sun!” är det mest omtumlande jag hört i genren på evigheter.
I Alcest har fransmannen Stéphane Paut ägnat hela sitt vuxna liv åt att återknyta till en sagovärld han upplevde som barn, men alltid med en fot i verkligheten. På ”Shelter” har han rensat ut de black metal-utbrott som lät de tre föregående albumen behålla en känsla av jordnära tyngd och temperament.
Nu, med benägen hjälp av Sigur Rós-producenten Birgir Jón Birgisson och gästvokalisten Neil Halstead från Slowdive, låter Alcest som om Paut helt har uppslukats av sina nostalgiska drömmar.
Det är lika vackert som sorgligt.

Alcest: Shelter (album)
Behemoth: The Satanist (album)
Gnaw Their Tongues & Alkerdeel: Dyodyo Asema (låt)

Gå in på Sydsvenskan.se för att lyssna på musiken.

Gå till toppen